Efter att jag nu lyssnat på årets bidrag mer eller mindre konstant i ett par veckors tid kan jag bara konstatera att det är två bidrag som ger mig gåshud (på ett bra sätt): Sverige och Estland.
Sveriges Loreen har varit självklar för mig ända sen jag hörde Euphoria första gången i Melodifestivalen, tänkte direkt att denhär kan t.o.m. vinna hela grejen. ALLT bara funkar i den och den är bra sådär på riktigt, inte bara enligt Eurovisionsmåtten. Det att Pandan berättade åt mig att den spelas på lätkämatcherna gör ju inte chanserna sämre, betyder att även allt lätkäfolk känner igen låten, fast de inte sett på Melodifestivalen.

Sen kom plötsligt Estlands Ott Leppland och överraskade mig totalt. Jag fattar inte alls vad som hände, eftersom jag oftast inte brukar tända på dylika väldigt typiska ballader och han e ju bara en perusjannu från Estland som inte heller tänder mig på nåt sätt. Men ändå sjunger han så rakt in i hjärtat och har sån smärta i rösten utan att bli på nåt sätt överdramatisk, vilket alltid är risken med ballader.

Och med tanke på det faktum, att jag kommer att se finalen i Talliinn (vet dock ännu inte exakt var där, men jag SKA se finalen), skulle det ju va ganska coolt om Estlands Kuula skulle klara sig. Oj, oj, oj.

Så där har ni mina två högsta tippningar. Ska återkomma med mina favoriter ur de olika semifinalerna samt de som redan är färdigt med i finalen. Stay Tuned.

Måste ännu återgå till förra veckans musavisa. En av bildfrågorna var att veta vilket album detta är:

När jag lyssnade på samlingsskivan jag nämnde i inlägget under, kom jag osökt att tänka på Fua (och även på Micko för den delen).

Ni kanske inte är medvetna om att Fua och jag känner varann från förr? Och vi råkar faktiskt ha en gemensam passion: bändet Eternal Erection.

Om jag minns rätt, var denna låt Fuas favorit?

I torsdagens Musavisa var temat 2010-talets början, dvs 2000-2004. Förberedde mig med att lyssna på en samlingsskiva jag hittade med namnet "Catta-mix 2001 - Best Of Finnish Music", som jag visst gjorde inför en sommar i Norge.

Bland alla pärlor fanns bl.a. denna goding, som jag fortfarande anser är en av de finaste inhemska låtarna någonsin, får fortfarande gåshud av den:

 

Martti är inte bara kalenderpojke, från och med idag är han också tv-stjärna!

Soufi frågade för en tid sedan om Martti skulle ha lust att komma som gäst till BUU-klubben och det ville han ju, linssilude som han är.

Igår kväll började vi förberedelserna med bad, nagelklippning och oljande av torr hud.

Förra veckan publicerade Flow Festival nya namn och bland dem fanns bl.a. svenska Miike Snow, vilket fick mig att inse att det trots allt är tre (eller fyra?) dagars biljett som gäller för oss. Blev så besviken när Miike Snow annulerade för ett par år sen, eftersom jag hela sommaren lyssnat ganska mycket på dem, så i år ska jag nog inte missa dem.

Har kanske tidigare nämnt att deras Animal är lite liksom Marttis biisi plus att jag har introt som väckning, men denhär nya är inte så tokig den heller:

Ni minns klackskorna jag beställde en tid sedan? Har hittills vart för bekväm av mig för att använda dem, men dagligen beundrat kvinnor som bekvämt och stiligt gått på stan i liknande skor.*

Idag beslöt jag mig äntligen för att testa dem, men måste ganska fort på jobbet byta till mina rosa filttofflor av märket Scholl.
Jag vet inte hur ni kvinnor gör det? Trots att skorna i princip var helt bekväma, blev mina steg långsammare, vilket igen betydde att jag var senare framme, vilket inte alls passar en person som ofta springer till bussen. Insåg även att jag dagligen går ganska långa sträckor och mina sneakers passar mycket bättre till det ändamålet.

Frustrationen när jag efter 6,5h stående på jobbet insåg att dendär bussen som för mig till den närmare busshållplatsen skulle gå först efter en halv timme och jag hade en längre promenad framför mig. Auts sa mina fötter av trötthet och ville bara ha sina sneakers på igen. De här skorna får lov att representera till fest istället.

Kräver det träning att lära sig gå i klackskor eller är det bara så att mina arma fötter inte är gjorda för klackar? Eller är det fel på skorna?



*ironiskt nog hade precis varje kvinna jag mötte idag antingen ballerinas eller sneakers och jag kände mig som en överlång amazonkvinna som försökte stappla sig framåt i sina nya skor...

Nämen kolla vem som sluppit med i Cailaps blogg, i samma inlägg som Raakel Liekki och Kirsi Nisonen herself! Hoppsan!

Fina Catzo skred till hjälp och voilá vår Musavisa i embeddad form:


Varannan låt är alltså min och varannan Pandans.
Endast Led Zeppelins Going To California lyckades jag inte nu hitta i Spotify i annat än coverversioner, så den fattas nu från listan.

Nu måste vi tala lite om serien Törnfåglarna, en riktig 80-tals klassiker. Vem minns den?

Hittade den i svärmors dvd-hylla och har nu sett 3 av 4 delar. Det lustiga är att trots att jag inte riktigt mindes handlingen, fick jag däremot flashbacks av att mina Barbielekar influerats ganska starkt av serien... Fader Ralph som kämpar emot sitt kyskhetslöfte men bara fortsätter att älska den fagra Meggie.

Det jag lite äcklades av när jag nu såg på serien är att Fader Ralph träffar Meggie redan när hon är ett barn och han är lite väl fäst vid henne. Något man knappast reagerat på under 80-talet, men nu fick jag nog lite creeps av tanken att en gubbe åtrår en kvinna han känt sedan barn...

Sen minns jag även uppståndelsen när Richard Chamberlain kom ut ur skåpet, hur besvikna alla tanter blev då. Hahaa!