Bloggen har flyttat

Du hittar mig på adressen djesbobo.wordpress.com . Vi ses där!

 

P.S. Snälla Ratata, radera inte den här bloggen! Fick inte mina gamla inlägg flyttat med mig och de är alltför viktiga för mig för att bara försvinna. Tips tages dock emot hur jag eventuellt kunde arkivera mina gamla inlägg.

Publicerad 21.10.2014 kl. 20:12

Ett avskedsbrev till Ratata

I mars 2009 hade jag tråkigt en morgon på mitt dåvarande jobb. Inspirerad av Frida och Måndagsangst beslöt jag mig för att äntligen starta en blogg.

Då var jag sedan ett halvt år tillbaka nyförälskad, bodde i Berghäll, jobbade på flygfältet och kände mig väldigt urban. Mitt liv dittills hade kännats mycket rotlöst med måna olyckliga förälskelser, men kände att det höll på att vända. Nu, fem och ett halvt år senare bor jag i Esbo med samma man jag var nyförälskad i och dessutom har vi en underbar dotter. En fin igelkott hann vi dessutom ha som husdjur i fyra års tid. Och jag faktiskt trivs med var jag är just nu.* Jag kan t.o.m. överraska mig själv med att drömma om en radhuslägenhet ibland, hoppsan. Och i hela denna utveckling har bloggen hängt med.

Började min "bloggkarriär" på Papper, men när Ratata ett år senare grundades, kändes det naturligt att flytta över dit (även mina gamla blogginlägg flyttade med). Och hur roligt har inte det varit? Har lärt känna underbara, fina människor, som jag knappast annars hade råkat på. Har även lärt känna gamla bekanta på ett nytt sätt, eftersom bloggandet connectar folk på ett mycket speciellt sätt. Oberoende av i vilken livssituation jag varit i, känner jag att jag fått ett enormt stöd av mina fina läsare, speciellt under det utmanande babyåret, då jag ibland kände att jag har noll koll.

Har länge känt, att jag vill vara Ratata trogen och understöda det, eftersom jag beundrar det arbete grundarna lagt på portalen, speciellt Karin. Jag älskade Ratata-festerna i början, ALLA var där och sammanhörigheten var underbar. Men de senaste födelsedagsfesterna jag troget besökt, jag jag besviket efteråt konstaterat att någonting har skett. Vet inte om det är ett generationsskifte eller vad, men plötsligt känner man inte längre majoriteten på festen och det känns bara konstigt. Mycket teknisk utveckling har skett på Ratata med åren, men tyvärr inte tillräckligt snabbt, för att det ska passa min livssituation just nu, då jag kanske hinner blogga bara när jag sitter i bussen, eller på kvällen när jag har en sällsynt lugn stund på soffan.

Så från och med idag kan du hitta mig på en ny adress: Catten - DJ Esbobo - hoppas du hänger med och tipsa gärna vidare!

Ett stort bekymmer har jag dock: Jag får inte mina gamla inlägg överflyttade till nya bloggen. Och den här bloggen är så viktig för mig, att jag hoppas att den kan stanna kvar här, trots att den är inaktiv? Prettyplease?

Vi tar ännu en liten nostalgitripp genom åren:

Bloggpriset 2011 (här umgicks jag första gången med Helena, nu har vi barn som är nästan lika gamla)

Ratatas 1-års fest på Loose 2010 (Tack vare en av tjejerna på bilden, sjunger jag i en jättekul kör och fick möjligheten till att sjunga i bakgrundskör på Apollo för några veckor sedan)

Ratatas lanseringsfest på People's kontor 2009 (Före festen tog vi hermodrinksut med Lina och på festen lärde jag känna bl.a. Naja)

 

*Nåja, drömjobbet kunde jag ännu hitta, då skulle livet kännas ännu lite bättre.

Publicerad 13.10.2014 kl. 11:57

Flytt pågår

Vill ju inte lämna er med en sådär deppig text, som inlägget under, så kan trösta er med att min bloggpaus nog inte kommer att bli så långvarig. Bloggflytt pågår som bäst, stay tuned!
Publicerad 07.10.2014 kl. 21:05

Jag är lite trött nu

Äsch, det blir nog inte riktigt något av skrivandet/uppdaterandet just nu. Har liksom inget kiva att komma med. Eller om det är något kiva, är det hela tiden något negativt som bubblar där under. Och det känns tråkigt. Det är ju inte så jag vill att denhär bloggen är, trots att folk sagt att de uppskattar just ärligheten i min blogg.

Vet inte riktigt vad det beror på: Håller jag på att bli sjuk, har jag pms eller är det den kommande begravningen som trycker på? Eller är det den tuffa arbetssökningssituationen som trycker ner på självförtroendet och det att jag känner att ingen riktigt tror/litar på mig just nu? Hur som helst är jag just nu bara så trött, så trött. Och från alla håll känner jag en press på att jag bara borde prestera och orka mera hela tiden, men tänk om jag inte klarar av det? När jag träffar vänner och bekanta känner jag hur jag ofrivilligt drar mig in i ett skal och klarar inte riktigt av sociala umgängen just nu, fast jag samtidigt behöver dem, mer än någonsin. Och fast det skulle ha varit hur trevliga träffar som helst, så känner jag mig efteråt som en loser som inte lyckas åstadkomma något i livet. 

Jo, jag har ett härligt barn och en fin man, inte att underskatta det, men det är bara något som inte stämmer just nu. Allt är i princip bra, men ändå är det en melankolisk känsla som råder inom mig och jag faller lätt i gråt. Kan inte sätta fingret på vad det är, men gillar inte känslan. I'm not in a good place right now, om man kan uttrycka det så.

Så jag bör göra något åt saken asap, vet bara inte ännu riktigt vad. Men det kanske blir en liten obestämd paus här nu, eftersom jag inte vill utsätta er för mitt konstanta gnäll.

Den högkänslige herkkisen kuittar...

Publicerad 28.09.2014 kl. 21:11

Tavlorna i Ekorrummet

Ett längre projekt har ju varit att sätta upp en slags tavlevägg i Bouncys rum - aka Ekorrummet -, eftersom det samlats en del tybitar/kort/affischer som vi genom året ramat in. Av sin gudmor fick Bouncy en Jaffa-plansch, som Erik Bruun ritade år 2013 (alltså Bouncys födelseår) efter 50 års paus, och den var extra viktig att få upp på väggen.

Och äntligen, förra veckan tog vi tag i saken och borrade i väggen. Är riktigt nöjd med slutresultatet. Tavlorna är lite hit och dit, men det var lite meningen också:

image

Musse Pigg-tavlorna fanns i rummet redan under Marttis tid. Nu fick de bara en ny plats.

image

Nu passade även min mammas gamla docksäng i rummet. Perfekt färg, eller hur?

image

Dessa var en egentligen en tygremsa, som svärmor hittat på sin arbetsplats. Klippte isär bilderna och ramade in dem i LP-ram. Samma Metsola-motiv som på tapeten på skåpet i Bouncys rum.

image

Kanske inte så personliga, men tyckte de här korten från Ikea passade in i temat.

Noterade förresten häromdagen att det finns väldigt mycket grejer i ekorrtema i t.ex. Tiger. Ekorr is the new uggla, skulle jag våga påstå.

Ena Musse Pigg-tavlan är målad av Lasse Åberg, vilket påminde mig om en tavla som jag sett. När vi för några år sen gick på undersökningar på en fertilitetsklinik här i stan, hade de i receptionen en teckning av Lasse Åberg, där en igelkott liksom flörtar med en borste. Den var så bedårande och har tänkt på den ända sen dess. Om någon råkar få syn på den någon gång, meddela gärna mig!

Publicerad 28.09.2014 kl. 20:40

Mjukisdjur

Det har på sistone skett en gallring bland mjukisdjuren som har rätt att sova sina nätter i samma säng som Bouncy. Hon har haft ett visst gäng med sig en längre tid, men till semestern tog vi bara några med till landet. När vi sedan återvände till stan, duger det "gamla gänget" tydligen inte längre och synen vi möter varje morgon ser ut så här:

Point taken.

De som dock får stanna kvar är Teppo - en Pentik-isbjörn som hon fick till BB av sina farföräldrar - och Pippi - en katt mina föräldrar hämtade när de hälsade på på lande.

Untitled

Teppo

Pippi

Pippi hängde vid ett skede med lite överallt och blev så småningom dagismjukisen. Nu bor Pippi på dagis och ger istället tröst där.

FIck lite panik över att Pippi skulle tappas bort, och efter att ha hört horrorhistorier om borttappade mjukisdjur av andra föräldrar, bad jag mamma och pappa köpa en till, om de skulle råka hitta en (på Eckerö Line). Och visst fanns det ett par katter kvar och en finns nu i skåpet och väntar på worst case scenario.

Untitled

Pippi nr 2 på Eckerö Line med mofa.

 

Publicerad 17.09.2014 kl. 14:16

Hur har det gått på dagis då?

Tja, helt okej, antar jag. Hon verkar vara glad alltid när vi hämtar henne och vi får höra att hon oftast haft bra dagar och varit på gott humör. Hon lär ha önskat "Bä bä vita lamm" när de haft sångstund och den kräver hon ju här hemma också att vi sjunger ett antal gånger. Maten krånglar hon med ännu, men ibland äter hon dock dubbla portioner, av bl.a. Chili con carne och någon texmex-mat de hade häromdagen.

En vecka gick ju gråtfritt, men nu kramar hon mig hårt när vi går dit och vill inte släppa taget när jag ska gå, så hon gråter fortfarande nästan varje gång jag går, vilket är lite tungt. Gråtet tar ju slut redan när jag kommit till tamburen, men det känns inte kul hursomhelst. Hur länge brukar det ta innan det går om?

Men sådär annars tycker jag i alla fall att hon klarat sig himla fint hittills och är så stolt över min lillis, som ändå är yngst på sin avdelning.

MEN: Så får jag nästan dagligen höra något om mitt barn som ger mig lite fiilisen att hon inte passar in i det format man önskar barn ska vara på ett dagis och det gör mig lite ledsen och uppgiven. Hon lär vara efter de andra vad gäller rörelse och motorisk utveckling, har dålig balans och är så försiktig vad gäller typ allt, vilket tas fram som ett problem (när jag igen ser det som en fin egenskap!). Hon har väl en lite lugnare takt i allmänhet än vad de andra barnen har och även detta läste jag mellan raderna att var lite skumt.* Det senaste bisarra förslaget fick jag igår, när det undrades om vi kunde väcka Bouncy lite tidigare om morgnarna, eftersom hon sover så långa nätter och har så svårt att somna till dagssömn. Liksom WHAT? Att jag ska börja rubba den finaste gåvan hon gett åt oss, att hon sover länge? När jag redan nu väcker henne tidigare än vad hon normalt skulle stiga upp. Hon har trots allt bara varit några hela veckor på dagis så är det underligt att det tar sin tid att vänja sig vid att sova i ett rum fullt med andra barn och vuxna som rör på sig?

Äh, orkar inte gå in på detta desto mer, men det här med egna barn och "kritik" är ganska känsligt, märker jag. Och det här är ju bara början...

 Untitled

Silverdagistossorna som jag lite av misstag hittade i en reabox i somras.

 Untitled

Lyxen att kunna GÅ till dagis. Ibland blir det lite pauser på vägen. Hau hau.

 

*Detta gäller absolut inte alla i personalen!

Publicerad 17.09.2014 kl. 13:55

Update

Om man sku försöka skriva igen. Jag vet att det är urtråkigt att höra tjat om varför man inte skrivit, men ja, motivationen har inte riktigt funnits där. Eller jo, motivationen nog, men de senaste veckorna har varit rent ut sagt från reven, så det hade nog inte kommit något positivt ur "min mun" ändå.

Förutom då dödsbudet att farmor somnat in, fick jag under samma vecka tre st. "nej tack" på jobb jag sökt och hoppats på. Det drog något rejält ner på självförtroendet och plötsligt kändes jobbsökandet så hopplöst igen. Men, på fredagen satte jag iväg en hög med ansökningar (inte sådana jobb jag passionerat brann för, dock) och sökte t.o.m. till en utbildning, en s.k. työvoimakoulutus. Den sistnämnde verkade helt intressant faktiskt. Har nämligen lite insett att varken min utbildning eller senaste årens arbetserfarenhet är till just någon nytta i de jobb jag söker just nu. Sorligt, men sant.

Lite timeout har jag fått tack vare ett musikprojekt, där jag fått möjligheten att vara en av tjejerna i bakgrundskören till Elvis! Helt sjukt kul och en ganska ny grej för mig. Och än en gång inser jag vilken utmärkt terapiform musik är för just mig.

 Untitled

Vävkursen har även den börjat "på riktigt", men än så länge har jag inte haft möjlighet att göra något, eftersom det mest planeras och förbereds de första timmarna. Men tror det ska bli en riktigt givande kurs, gillar även stämningen där.

Ska försöka producera några blogginlägg här nu innan jag ska söka Bouncy från dagis och det blir full rulle igen.

Publicerad 17.09.2014 kl. 13:32

Ett litet hej

Det blev en ofrivillig paus. Igen. Men det har varit lite mycket just nu, har helt enkelt inte orkat. Det regniga vädret med sina flunssor (inte jag, men resten av familjen) och huvudvärk orsakat av lågtrycket, en veckas intensiv men rolig grundkurs i vävning och så dagisstarten och en ganska trött flicka därpå, man blir helt enkelt själv trött av det.

Men det tyngsta var nog att min kära farmor, Famu, somnade in i morse, två dagar innan sin 102-års dag. Jag fick möjligheten att ta farväl av henne förra veckan, vilket var oerhört tungt, men är samtidig glad att jag fick chansen till det. En arbetsintervju dagen därpå, som inte gick värst bra, så migränattacken som följde kom inte som en överraskning, är egentligen en ganska typisk reaktion för mig.*

Nyheten att min farmor somnat in var egentligen en lättnad, eftersom jag såg hurdana smärtor hon hade och det gick sist och slutligen ganska snabbt. Men ändå har jag varit rädd för denna dag, så kär var hon för mig. Att sedan ha det första föräldrasamtalet på dagis direkt efteråt var kanske inte en så god idé, var extrakänslig för allt jag hörde och märker att mycket av det som sades nu snurrar i mina tankar och gör mig lite arg.

Ska skriva lite mer bara jag lyckas samla ihop mig och mina tankar lite. Nu ska jag dricka ett glas vin.

 

Är så glad att Famu hann träffa Bouncy, senast nu i augusti. Bilden är lite äldre. 


*Mitt livs första migränattack fick jag dagen efter jag hade sett min döende morfar för sista gången.

Publicerad 08.09.2014 kl. 19:54

Dagis dag 8-10

Efter tre sjukdagar hemma (hon hade nog feber bara en dag, men var så supersnorig resten av tiden), var det igen dags för dagis i ett par dagar. Och så idag förstås.

Hon går ivrigt och glatt in till dagis, men väl inne börjar hon trycka sig mot mig och krama mig hårt och så gråter hon när jag går. Men jag brukar höra redan till tamburen att hon slutar gråta, speciellt när de ofta börjar med musikstunden just då. Och så är det svårt att få bort henne därifrån på eftermiddagen mitt i leken, på fredagen var hon t.ex. upptagen med att dansa till grekisk musik, tsih.

Förra veckan fick jag höra att hon inte alls sovit och inte just alls ätit. Eller jo, lite hade hon smakat på maten, vilket jag tyckte var ett stort framsteg. Sovandet hörde jag lite olika versioner om, en sade att hon bara "hopetossat" där, så att de andra barnen inte fick sovet, medan en annan menade att hon nog legat stilla en god stund. Trött har hon ju nog varit om kvällarna. 

Det undrades även om när hon börjat gå, eftersom hon lär ha problem med balansen och faller väl ganska ofta. Det förklaras väl med att hon började gå så sent (vid 15 månader), men ändå får jag direkt panik och minns höftskenan hon hade som nyfödd och hur höftproblemen kan upptäckas först når man börjar gå. Men det borde ju nog vara fixat, så skulle inte behöva oroa mig över det mer.

Idag fick jag till min glädje höra att hon somnat ganska lätt, sovit i en timme och ätit hela sex skedar! Wuhuu!

Och imorgon ska jag faktiskt på mitt livs första föräldramöte! Ska bli spännande att träffa föräldrarna till de barn man umgåtts med i några dagar. Har ju inte träffat någon ännu, eftersom jag för Bouncy senare och hämtar henne tidigare än alla andra.

Denhär fina jackan köpte jag av Nadia efter att jag gnällt om utbudet av fula och dyra jackor på nätet. Är så nöjd!

 

Publicerad 01.09.2014 kl. 23:52

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin