I don't trust anything that bleeds for five days and doesn't die.

Så sade Mr Garrison i South Park en gång om kvinnor. Jep, detta blir ett mensinlägg, så ni som inte intresserar er, look away! Hade även kunnat sätta rubriken "Saker folk tiger om", eftersom jag i allafall inte visst något om detta.

Eller vaddå mensinlägg, blödarinlägg är väl rättare benämning. Ja, jag nämnde visst att mensen kom med besked i juli, efter en paus på flera månader. Sedan dess har jag blött dagligen och det blir snart september. Jippii.

Efter förlossningen började jag med minipiller och i början av augusti insattes en "hormonikierukka" (alltså har det inget annat namn på svenska än "livmoderinlägg"?), eftersom syskon till Bouncy inte just nu i alla fall är aktuellt. Och naiva jag väntade mest på att mensen tar slut helt och hållet, för så sades det åt mig, både av läkare och sköterskor. Men jösses, så blödandet ökade och inte ens vanliga bindor vill hålla. Överväger att skaffa sådana där blöjor man fick på sjukhuset under och efter förlossningen.

För det här suger nu ganska häftigt. Har börjat känna mig svag och yr också, men det kan ju förstås bero på något annat också än denna konstanta blodsförlust.

Har ni liknande erfarenheter? Tar det slut nåt tag?

På produktbeskrivningen står det så här:

"Många kvinnor har ofta stänkblödningar eller knappa blödningar utöver menstruationen under de 3–6 första månaderna efter att Mirena satts in. Vissa kvinnor kan ha rikliga eller förlängda blödningar under denna tid."

Publicerad 24.08.2013 kl. 11:04

Saker man inte talar om

Det här med blödningar och oregelbunden mens efter förlossningen:

Nio månader utan mens kändes ganska skönt faktiskt. När jag äntligen sluppit den evighetslånga (kändes det i alla fall då) blödningen (och den ständiga oron om det sen också blev någon del av moderkakan kvar i mig) efter förlossningen, kom mensen typ en gång och sen nada. Jippii, tänkte jag, tills den återvände med besked i juli, på lande och nu har jag haft mens i snart en månad. Whoopidoo.

Nå, det hoppas jag fixar sig om ett par veckor, eftersom vi inte i alla fall just nu har som avsikt att skaffa syskon åt Bouncy...

Publicerad 27.07.2013 kl. 21:11

Friskförklarade

Idag fick både Bouncy och jag "terveen paperit". Eller nåja, Bouncy ultrades alltså i morse på Jorv och det konstaterades att höftena nog hålls på plats, men är mer lösa/rörliga än normalt. Så därför ska vi på kontroll redan om två månader, när det normalt skulle vara efter ett halvt år. Men ingen höftskena längre, hurraa!

Untitled

Som jag avskydde dendär klumpiga saken, som man inte fick ta bort ens för rumptvätt...

Sen var det dags för min jälkitarkastus hos rådgivningsläkaren. Trevlig läkare, men igen fick jag känslan att allt ska skötas i hypersnabb takt så vi får nästa patient in. Minipiller, hormonikierukka, papa-prov... aha. Min stackars tröga hjärna hinner inte registrera saker så snabbt. Och när vi gick ut ur byggnaden konstaterade jag igen: ajoo, de togs ju inget hemoglobinprov igen heller. Höh.

Men allt var alltså bra, jag har återhämtat mig bra och var extra nöjd att läkaren bara konstaterade att det är bra att babyn fått modersmjölk så här länge, när jag berättade att jag varit tvungen att sluta amma. Lite spänd på vad rådgivningstjejen nästa vecka kommer att säga om det. Vi ska nämligen till henne (eftersom vår egentliga rådgivningstant är på semester), som gav oss den oförglömliga "Imetyksen aika"-dvd:n...

Publicerad 07.03.2013 kl. 22:05

Förlossningsberättelse

Torsdag 10.1 (beräknad dag) kl. 08: Jag tror att slemproppen gick och meddelar detta till Pandan, som just stuckit på jobb. Han ringer ivrigt och frågar om han ska komma tillbaka hem och jag lugnar ner honom med att det troligen inte händer något på dagar ännu. Men spännande att veta att något är på gång.

Under dagen dricker jag en massa hallonbladste, går i bastu, cyklar på konditionscykeln, för nu ska typen ut!

Fredag 11.1 kl. 07: Haft en sömnlös natt, eftersom jag drömt flera ggr att vattnet gått och vaknat i panik och känt efter i sängen men konstaterar att det är bara jag som svettas. Ska gå på toaletten och känner plötsligt hur något rinner långsamt längs med benen och upptäcker att det är ljusrött. Ringer till Jorv, där dom bekräftar att det nog är vattnet som gått, eller börjat läcka, eftersom det inte skett något ”swooosh”-fenomen.


Eftersom jag inte har sammandragningar, får jag instruktionerna att vila hemma och om inget hänt tidigare, så ska vi komma till Jorv senast kl 19 på kvällen pga infektionsrisken.


Hela dagen känns som en enda lång väntan och vi ser ett antal avsnitt av How I Met Your Mother. Jag vet att jag borde sova och försöker sova upprepade gånger, men det bara inte lyckas, eftersom allt känns så spännande.

 

Kl. 19 åker vi till Jorv, där jag undersöks. Blir lite störd på att alla tycks misstänka att vattnet på riktigt gått, eftersom det inte syns i bindan och testet dom gör visar svagt positivt att vattnet faktiskt gått. Det visar sig att det börjat läcka högre upp och allt har inte ännu kommit ut.
Medan vi sitter i väntrummet bland en massa stönande och stånkande kvinnor, inser vi att we’re not quite there yet och mycket riktigt, skickas vi hem över natten. Men senast 08-tiden följande morgon bör vi komma tillbaka.

Jag är ganska trött när vi kommer hem och ser fram emot att få sova en natt i egen säng. Direkt när jag lagt mig under täcket, börjar sammandragningarna. Flera gånger har folk frågat mig: ”Har du sammandragningar?” och jag har svarat: ”Ööh, kanske, jag vet inte riktigt?” eftersom det lite rivit i magen. Men NU vet jag plötsligt hur sammandragningarna känns. Använder en värktimer-app och inser att sammandragningarna kommer med ca 8 min mellanrum. Natten blir helvetisk, jag svettas som en liten gris och Pandan snarkar brevid i all sin ro, så till slut måste jag flytta mig till den lite svalare soffan, så jag inte störs av snarkandet.

Lördag 12.1. kl 03: Ringer till Jorv och undrar när jag borde komma in, om sammandragningarna kommer med 6 min mellanrum. Hon säger att jag ska sluta räkna sammandragningarna, ta värkmedicin och sedan komma in när jag inte helt enkelt står ut med smärtan längre. Efter detta får jag lite sovet, eller hur bra man nu sover med 6 min mellanrum.

Kl. 07: Vi äter frukost och jag spyr plötsligt upp allt jag ätit.

Kl. 08: Vi anländer till Jorv. Undersöks av en jättetrevlig barnmorska, som konstaterar jag är bara lite öppen ännu, så vi kan inte göra annat än vänta. Hon märker att jag är galet trött och mår illa, så vi flyttas till ett rum, där vi får vara på tumis. Jag får någon spruta i ryggen som sätts i muskeln, ett piller och en värmedyna på ryggen och så somnar jag. Eller Pandan räknar mina sammandragningar med appen, men jag somnar ofta innan jag hunnit meddela att den tagit slut. Jag är helt veke och har ingen koll över tid och händelser. Ganska länge är vi i rummet och alltid emellanåt försöker jag äta någon soppa eller dricka saft, men spyr till slut upp allt igen.

 

Kl. 15: Flyttas till förlossningssalen. Enligt förlossningsberättelsen står det ”Kalvojen puhkaisu” kl 15:25 (har inget minne av detta). Följande rapport finns skriven av läkaren ungefär samma tidpunkt: ”Supistuksia, mutta synnytys ei vauhdittunut. Kohdunsuu auki 2cm, paksu pehmeä reuna korkeudella -2. Kalvot pitkin päätä. Korkea vedenmeno, Laitettu scalp ja myöhemmin aloitetaan Syntocinon.” Jag antar att det sistnämnda är just sprutan jag fick i ryggen.

Kan inte göra annat än ligga på vänster sida, eftersom jag på höger sida får så paha halsbränna. Försöker ställa mig upp och luta mot en jumppaboll, men spyr direkt. Fast jag sett till att inte ha ett manuskript för min förlossning, hade jag ändå skrivit ett brev med mina önskemål och hoppats på att få testa på t.ex. bassängen, akupunktur och att röra på mig, men inget av dessa lyckas pga illamåendet (och bassängen pga infektionsrisken, eftersom vattnet gått så länge sedan). Vid ett skede när smärtan är riktigt illa, börjar Pandan massera mig på ryggen (vilket jag tidigare sagt att han sen ska göra), men det har motsatt effekt och jag spyr, vilket leder till ännu värre sammandragning.

 

Min förlossning in a nutshell

 

Vid något skede testar jag på lustgas, men precis som jag misstänkt, börjar jag må ännu mer illa och spyr. Inte min drog alltså.

Pandan sätter på musik, men efter en stund inser jag att jag bara blir irriterad av musiken och ber honom stänga av den, av rädsla att jag får trauma för just den musiken (Wellington International Ukulele Orchestra) och aldrig kan lyssna på det pånytt. Jag håller mig ändå lugn och får inga raivare. Känner mig mer bara ynklig och trött.

 

I grannrummet pågår en förlossning, och vi hör hur kvinnan skriker och vi hör bl.a. ”Apua, auttakaa!”. Jag bestämmer mig därmed (precis som min mamma i tiderna) att jag tänker banne mig inte skrika sådär. Därför kanske inte barnmorskan direkt förstår hur smärtsamma sammandragningarna är och hela tiden nämner att vi kan sen sätta epiduralen när jag känner för det och på något sätt får jag inte sagt det tillräckligt klart att jag vill ha det NU.

Ca. kl 18 (kanske?): Jag kräver epidural och anestesiläkaren inkallas. Innan det töms min urinblåsa med kateter, eftersom jag inte lyckas kissa. Har helt enkelt inte kissbrått, trots att jag försöker. Jag ser aldrig läkaren, hör honom bara. Det gör inte ont, men det känns obehagligt när han sörkkii i ryggen och dessutom lyckas det inte på första gången. Det värsta är när sammandragningarna kommer och jag får absolut inte röra på mig. Till slut lyckas det och när det till slut börjar inverka och ryggvärken försvinner, känns det som om jag kommit till himmelriket.

 

En ny – om möjligt ännu trevligare - barnmorska anmäler sig, Paula heter hon. Med sig har hon en barnmorskestuderande, Jessica, som är finlandssvensk (men vi kommer ändå överrens om att hålla oss till finska, så att Pandan förstår allt). Jessica är nästan hela tiden i rummet, vilket känns skönt, men hon meddelar ändå att hon kan lämna oss i fred, ifall vi vill vara på tumis.

 

Kl 22: Får min andra dos epidural och är öppen ca. 4-6 cm. Här börjar livet lite vinna, eftersom jag även fått glukosdropp pga mitt spyende. Vi försöker med musik pånytt och nu känns det bättre. Fnissar åt vissa Flight Of The Conchords-låtar som jag satt på en specialmix jag gjort inför förlossningen med feelgood-låtar. Vi börjar inse att vårt barn kommer att bli en födisgåva åt mig.

 

Spännande, vad kommer det att bli?

Plötsligt börjar jag känna att jag skulle kunna börja pusha snart och när jag förklarar att det känns liksom jag sku ha skitbrått, så inser man att det nu börjar hända. Jag får krysta en gång riktigt ordentligt och barnmorskan konstaterar att kanten försvann med den pushen. Det kan alltså börja. Urinblåsan töms igen och jag får min tredje dos epidural.

Pandan sätter igen på ukulele-skivan och vi konstaterar att det är ganska overkligt att vi för exakt ett år sedan befann oss i Nya Zeeland på bändets keikka och nu är i en förlossningssal i Finland med deras musik i bakgrunden.

 

Söndag 13.1. kl. 01:05 börjar ponnistusvaihe(krystningsskedet?), som enligt mig inte känns värre än en paha förstoppning. Pga min dåliga rygg önskar jag att få föda liggandes på sidan, alltså kylkimakuulla. Jag minns inte exakt vad vi talar om, men något skojar jag och barnmorskan konstaterar skrattande ”Harva synnyttäjä kyllä hymyilee tässä vaiheessa!”. Bra fiilis i allmänhet.
När huvudet är nästan ute, börjar dock svidandet och jag konstaterar (Obs, skriker inte) ”nyt sattuu!”. Jag börjar känna hur krafterna tar slut och är nästan redo att ge upp, när dom säger att babyns hjärtljud försvagats och att det NU gäller att få ut den, annars blir det snitt. Av det får jag en ny dos krafter och vips är babyn ute.

 

Kl. 01:42 berättas att jag fött en flicka och jag får henne på min mage. Minns att jag blir frustrerad över att jag bara ser hennes huvud uppifrån, så Pandan tar ett foto, som jag direkt får se.
Pandan, som sett ALLT pga min ställning, säger att han konstaterade redan när huvudet kom ut att från ögonen uppåt var det en kopia av honom, medan nedredelen var en kopia av mig.

Vilken liten rumpnisse!

Kaikkensa antanut...

Sen börjar kanske den otrevligaste fasen av förlossningen, vilket jag som tur läst om bl.a. på Najas blogg, så jag var ändå lite förberedd på det.

Först ska moderkakan ut. Det tar lite tid och det trycks på min mage och här har epiduralens verkan tagit slut så det gör ganska ont. När den väl kommer ut 20 min senare, börjar de undersöka den och den verkar vara lite söndrig och det misstänks att delar av den blivit inne. En läkare konstaterar att den nog är hel, men att vi bör följa läget.

 

Jag behöver inte klippas, men några små sår har ändå uppstått och de måste sys. Och fy fan så det svider! Trots att jag har det lilla underverket på min mage, känns smärtan ändå så enorm och den lilla bedövningen jag får känns ingenstans. Vet inte hur många ggr det sägs ”Joku täällä vielä vuotaa... Mä oon pahoillani, mut mä joudun vielä vähän sörkkimään täällä.”. Lustgas hade hjälpt, om jag kunnat ta det.

Innan man får komma upp till bäddavdelningen, måste urinblåsan tömmas och eftersom jag igen misslyckas kissa, måste katetern in och denna gång värker det något enormt. Fy fan!

Jag leds till duschen där jag med mina sista krafter duschar mig, medan Pandan får bada Bouncy och allt vad det innebär. Han får även sitta med henne i en stol med sk ”kengurumetoden”, att hon som nakupelle får vara mot hans bara hud.

 

 

Vår kvällsmåltid/frukost hämtas och vi avnjuter den mitt i blodbadet, helt absurdt. Jag är döhungrig, men samtidigt orolig över att maten inte ska hållas inom mig. Måste lägga mig en stund, men det värsta illamåendet tycks vara över. Barnmorskan oroar sig ändå för min höga puls och att jag är så likblek, så dendär grejen i handen lämnas kvar, ifall jag ännu behöver dropp. Även en misstanke om magsjuka nämns och att vårt rum i så fall måste sättas i karens.

 

Kl. 05:30 Jag envisas ändå att sitta i rullstol när vi förs till vårt familjerum (det sista lediga familjerummet!), fast jag hade haft alternativet att rullas med sängen dit. Ännu på avdelningen kommer barnmorskan och berömmer mig för min prestation och att jag nog har en hög smärttröskel (fast jag lite skämdes för den under syendet). Känns bra att höra det.

 

 

Under våra dagar på sjukhuset följer man med Bouncy pga infektionsrisken efter att vattnet gick så tidigt och mig, pga misstanken att delar av moderkakan fortfarande finns inom mig. Allt verkar dock okej och redan på tisdagen får vi åka hem.

 

Summa summarum: Tyckte inte själva förlossningen var så jobbig, fick i varje fall ingen trauma för den, eftersom den sist och slutligen gick så snabbt. Hade bara inte räknat med att man kan må sådär illa i så lång tid. Sömnlösheten och tröttheten var nog även säkert ett av det tyngsta, som säkert även bidrog till att det gjorde så ont. Det blev ju inte heller bättre av att andra natten på avdelningen var en riktig liskojen yö, varken Bouncy eller någon annan av bebbena på avdelningen sov. Men redan natten mot tisdagen var bättre, säkert delvis pga tutten, som Micko smugglade till avdelningen...

 

 

Hoppas ni orkat läsa denna roman och fråga bara, om det är något ni undrar över!

Publicerad 14.02.2013 kl. 17:08

Saker folk tiger om

Helena fortsätter på den smaskiga följetongen Saker folk tiger om.

Nånej, inget kul tema, men läs inlägget om du vill veta hur kroppen kan reagera efter en vaginal förlossning. Jag hade aldrig hört om något som livmoderns framfall och kan inte förstå att man inte kan nämna om detta i rådgivningen eller i något av de hundra böcker/pampfletter man får från rådgivningen. Jag har trott att knipövningarna man uppmanas till endast är för att undvika inkontinens. Inte för att det är kul heller, men jag hör till dem som bara trött ryckt på axlarna att pyh, not gonna happen to me, helt som om jag sku orka hålla på och träna just nu.

Behöver väl inte nämnas att jag börjar knipa nu... då när jag minns.

Publicerad 12.02.2013 kl. 17:29

Höftproblem del 3

Idag var det alltså dags för mellankontrollen på Jorv. Allt verkade framskrida bra, så de bytte skenan till en storlek större och om lite på tre veckor ska vi på ultra och (högst troligt) tas skenan sedan bort. Härligt!

Men vet ni vad det härligaste var? Att i morse få ta bort skenan och hålla Bouncy riktigt, riktigt nära i famnen. Som jag saknat det! Och så var det dags för hennes första bad, som hon verkade njuta av.


Publicerad 11.02.2013 kl. 14:57

Pieniä potilaita & höftledsluxation

I senaste avsnittet av AVAs Pieniä potilaita berättades om en flickbebis, som led av höftledsluxation och behandlades med vonRosen-skena, precis som vår Bouncy. Juttun hade bra fiilis och nästan identisk med vår situation. Det var som att höra sig själv tala när mamman berättade hur det är bra att saken sköts i dethär skedet, men samtidigt väntar hon på att få hålla sin dotter riktigt nära i famnen.

Och det är ju just det, jag känner just nu att jag inte kan ge den närhet och trygghet hon behöver, pga dendär förbenade skenan hela tiden är i vägen.

Imorgon ska vi på mellankontroll till Jorv, vilket betyder att vi på morgonen får ta bort skenan och Bouncy får uppleva sitt första bad! Som vi sett fram emot det! Sen hoppas vi innerligt att vi kommer undan med tre veckor till och inte längre...

Här kan du se avsnittet om du missade!

Sådär mycket står skenan ut nu, när flickan vuxit och vi måstat lösa upp på den upptill.

Publicerad 10.02.2013 kl. 13:46

Förlossningsberättelse

Efter att Bouncy hållit oss vakna hela natten (tre hela timmar fick vi sova), sover hon nu djupt. Typiskt. Och nu, när jag egentligen själv borde sova, så sitter jag och skriver på förlossningsberättelsen.

Inser hur lite jag minns (eller fattar av förlossningsberättelsen jag fick från Jorv) och hur bra det hade varit om Pandan skrivit upp tidpunkter och händelser, men det är ju bra att vara jälkiviisas såhär efteråt.

Men ja, det blir en roman, eftersom jag som känt inte kan skriva kort och koncist. Coming up, alltså!

Publicerad 06.02.2013 kl. 14:38

Höftproblem del 2

Ja, det gick ju inte helt önskat på Jorv idag. Eller Bouncy uppförde sig exemplariskt (förutom att hon kakkade tre ggr på bordet...), men det visade sig att hon lider av höftledsluxation och är nu tvungen att bära en sk von Rosen-skena i sex veckor.
Om tre veckor får vi ta av henne skenan och bada henne innan kontroll på Jorv, sen fortsätter det igen i tre veckor. Trodde detta var mycket mer vanligt, men det visade sig att endast 1% av nyfödda lider av det. Samma dag som Bouncy hade fyra andra barn skickats vidare på undersökning.

Eftersom Bouncy var så lugn och duktig under undersökningen, klarade jag av det galant, men medan vi gick längs de långa korridorerna påväg mot utgången, kom gråtet igen.

Jag vet att slutresultatet blir bra, att det är bra att det upptäcktes såhär tidigt och inte först sen när hon börjar gå haltande och att bebin snabbt vänjer sig vid skenan.
Men just idag känns det tungt, eftersom vi just hade börjat få känslan att nu börjar vi ha koll på detta och lite känna igen vad hon gillar och inte gillar. Och så plötsligt måste vi lära oss allt om pånytt. Amningen började direkt krångla, eftersom vi måste pröva helt ny, obekväm ställning, och jag har känslan att jag inte kan hantera mitt barn med den klumpiga ställningen. Blöjbytet är en ny utmaning, inga mer nattamningar i liggande ställning (där hon brukar somna och sedan sover vidare snällt i sin egen säng), ingen sitter eller Stokkes newbornset och inga mer dansande omkring med henne i upprätt ställning mot bröstet (enda ställningen typ där jag får henne att lugna ner sig). Det är bara att ligga på rygg eller mage. Och som hon lider, i alla fall idag. Och när hon lider, lider även mamma.

Och så ser hon ut som en liten Transformers/amerikansk fotbollsspelare. Ville inte ens ta bild på henne när det var så synd om henne.
Publicerad 24.01.2013 kl. 21:18

Ukulelebloggen

Jag har som plan att skriva en förlossningsberättelse, men behöver lite mer tid för det eftersom det säkert blir en låååång story. Plus att alla pappren som bäst är hos rådgivningen och jag får dem tillbaka först nästa vecka.

Men en grej tänkte jag dela med mig: Hade tagit med mig musik, några mixed tapes och sen alla fyra EP's av Wellington International Ukulele Orchestra på en skiva. Lyssnade på skivorna vid ett tidigare skede, när jag låg där i mina sammandragningssmärtor och spydde med jämna mellanrum, men då märkte jag att jag fick bara piss i huvudet av musiken och var rädd att jag får trauma för mina favoritlåtar, så vi måste stänga av den.

När jag sedan äntligen hade fått tredje epiduraldosen, kändes det igen okej med musik och slutligen föddes Bouncy till takterna av ukulelemusik. Lite innan mindes vi med Pandan med värme hur vi ett år tidigare varit i Nya Zeeland och nu befann oss i en förlossningssal.

Tyvärr minns varken Pandan eller jag vilken låt som spelade exakt då Bouncy kom till världen, men har lite fiilis att det kanske var denna:



Måste ju såklart berätta detta åt bändet själv på deras Facebook-sida och de svarade direkt med: "What? Amazing! Congratulations." och så bad de mig maila min adress. Iiik, så spännande!
Publicerad 23.01.2013 kl. 21:00

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin