A Beautiful Body

Ni har väl inte missat A Beautiful Body-utmaningen, som Mami Go Go satte igång? Härligt att så många inspirerats och gått med modigt.

Min första tanke var ALDRIG I LIVET, men så började jag fundera på saken och tänkte att det nu är dags för mig att vara modig. Ni har inte just sett bikinibilder på den här bloggen, inte före och inte efter graviditeten. Och det är just pga att jag är så jävla osäker över min kropp och har alltid varit det.

Jag har skrivit om ämnet förr på min blogg, att min osäkerhet har en lång historia och börjar från barndomen och speciellt lågstadieåldern. Det är ett rent under att jag undgått ätstörningar med min bakgrund. I vuxen ålder har jag väl varit helt okej med min kropp, men alltid velat vara lite smalare. Det blir en utmaning för mig att se till att min dotter inte blir lika osäker över sin kropp som jag och för att nå det, måste jag ännu jobba hårt med mig själv.

Till bröllopet 2011 vägde jag för första gången under 70 kg och jag kände mig så bra så bra. Inte bara utseendemässigt, utan mådde bra rent fysiskt och ville gärna hålla vikten jag nått. Vikten höll också ganska bra, tills jag blev gravid ett halvt år senare och mådde illa under hela sommaren. Det enda som hjälpte var att äta. Jag gick upp 27 kg under graviditeten och ett halvt år efter förlossningen kämpar jag ännu med att få kilona att röra på sig. Eller kämpar och kämpar. Det är inte som om jag skulle lida när jag skippat onödig socker från min föda och går långa vagnpromenader, men det är ju aningen frustrerande när ämnesomsättningen inte är vad den var innan graviditeten.

Jag inser ju nog att kroppen till viss mån ändrats för gott, speciellt vid höften och mage, det är ju helt logiskt och inget jag stör mig på. Och jag försöker hela tiden vara du med min nuvarande kropp, men det tar lite tid.

Så ni förstår att det, att jag publicerar denna bild är ett stort steg i accepterandet av min nya kropp.* Men jag har en lång väg att gå ännu.

 

*Det betyder inte att Project Skinny Jeans inte skulle fortsätta för dens skull...

Publicerad 01.08.2013 kl. 14:46

Hårlossningstid

Oj, vilken bloggrippe jag har nu. Försök stå ut. Men fick en helkväll framför datorn eftersom jag lovade Pandan att han får se på kvällens match och vi ju sålde sovrums-TVn åt Kisimyran. Och jep, jag hör till dendär konstiga minoriteten man berättade om i nyheterna som INTE bryr sig om hockey-VM. Någon gång i tiderna försökte jag, eftersom det "hörde till" att tycka om det, men nu kan jag stå på mig och stolt säga EVVK.

Hade tänkt blogga om dethär med hår, graviditet och amning, men så hann Nina före mig.

Mitt hår har alltid varit ganska tjockt, men under graviditeten exploderade det liksom, min frissa sa att det aldrig varit så tjockt eller vuxit så snabbt som under graviditeten. Eftersom amningen tog slut efter två månader, tänkte jag att jag skulle komma undan detdär med håravfall, som jag hört att många råkat ut för under amningen, men på sistone har jag hittat mina hårstrån överallt. Vet inte om detta är bara en normal period, minns att en frissa berättade att även människor har så kallade "hårlossningstider", typ på hösten eller våren, minns inte helt, men hur som helst börjar jag vara ganska trött på mitt långa hår just nu.

Har en vision över vad jag vill göra med håret, tror jag får sms:a min frissa Maria snart...

Publicerad 06.05.2013 kl. 21:29

Simppare-rapport

Lovade Jooles att rapsa när jag sedan hittar en passligt simdräkt. Det gjorde jag idag. Tror jag.

Åkte snabbt in till Kampen för att söka våra The National-biljetter från Tiketti och tog mig samtidigt en runda i Kampens affärer. Gick på skoj in i Seppälä och där fanns en baddräkt som lite motsvarade det jag var ute efter:

Lite lägre skuren hade den kunnat vara vid låren, annars exakt så som jag tänkt mig.

Hade inte den minsta fiilisen att gå in i någon provkoppi, så jag bara nappade med en storlek som jag tror passar (risky business, I know). Väl hemma provade jag och den var ju helt ok. Passade annars bra, men lite spänd om låren, som blivit helt ENORMA efter förlossningen, men det är väl en ganska normal kroppsförändring efter vad man gått igenom?

Publicerad 15.04.2013 kl. 15:59

Läsarpost

En grej jag ville skriva om är att jag på sistone fått mail av några läsare. Och det gör mig så himla glad, eftersom jag inte under mina fyra år som bloggare precis varit den som får läsarpost.

Ibland känns det som om det är en handfull bekanta typer som läser och kommenterar - vilket jag är oerhört tacksam för - och så plötsligt får jag mail av en helt okänd människa som berömmer min blogg och berättar att den läst mina skriverier redan länge. Så glad jag blir!

Enligt Google Analytics har mitt läsarantal fördubblats inom senaste året. Så mitt hetaste tips till hur du får fler läsare: BLI GRAVID. Heh.

Publicerad 14.04.2013 kl. 22:08

Nä nu!

... får det nog vara nogmässät. Jag blir så himla ledsen av att se bilder på mig själv med alla dessa extrakilon att jag bara måste göra något åt saken. Och det är inte bara utseendemässigt, utan jag märker att det är påfrestande för mina knän och vrister att gå och bära på denna kilomängd + en säkert 6kg:s bebbe. Plus att jag saknar dendär känslan hur jag mådde med lite mindre vikt.

Så från och med idag (egentligen igår, men det kuse lite sen pga dålig planering) är det herkkulakko som gäller. Det är det enda som hjälper åt mig, annars är det så lätt att retkahta.

Visserligen har jag ju fött ett barn för mindre än tre månader sen, så är lite skonsam mot mig. Vagnpromenader är min motionsform, något annat varken hinner jag eller har jag kapacitet till. Men det är ju inte en så stor uppoffring att lämna bort karkki, choko och chips för en tid. Bulle och dylikt måste jag också minska på, har blivit helt för mycket bullar på sistone. Mörk choko tänker jag inte avstå från helt, men det är ändå ganska ofarligt. Vi får se om något händer.

Inser ju att ämnesomsättningen är ganska uppfuckad efter att man fött barn, men allt mässände gör knappast bra åt det heller. Och som exempel har jag Pandan, som typ rör på sig lika mycket som jag och äter samma som jag och även hans vikt står still.

Denhär bilden togs förra vappen, dvs för ca ett år sedan. Där har jag på mig mina skinny jeans, som jag inte förväntar mig att ska gå på mig på en lååång tid ännu. Då var jag redan gravid men visste inte om det. Dagens resultat kan ni se på bl.a. Ratatas mingelbilder...

 

Publicerad 03.04.2013 kl. 18:58

Flotigt hår

Jag nämnde ju under graviditeten om fenomenet att mitt hår inte blev just alls smutsigt. Samma fortsatte efter förlossningen medan jag ammade, vilket var ganska skönt. En sak mindre att oroa sig över liksom.

Möttes dock av vissa skeptiska kommentarer om att det säkert är hårbottnet som har vant sig vid färre tvätt.

Åt alla skeptiker kan jag rapportera: Det VAR hormonerna. Nu när jag inte längre ammar, blir håret smutsigt exakt lika fort som innan graviditeten. Så det så.

Publicerad 03.04.2013 kl. 18:51

Bron/Broen

I slutet av graviditeten och i början av babybubblan såg jag igenom den dansk-svenska serien Bron/Broen, som rekommenderades åt mig. Och jag kan definitivt rekommendera den vidare! Gillade huvudpersonerna och en extra skön detalj var den danske polisens hem som var fylld av designprylar. Bl.a. Iittala bongades ett antal gånger. Även de finska bloggarna Uusi Muste och Kouttu har behandlat detta ämne.

Men det som speciellt mycket behagade mig var låten som spelades i introt. Tack vare Shazam fick jag reda på att det är ett danskt "projekt", Choir Of Young Believers och den begeistrande låten heter Hollow Talk. Njut:

 

Publicerad 22.03.2013 kl. 16:08

"Det bara rinner av..."

När jag nu kom in i gnällmoodet, så fortsätter vi i samma tema: det här med vikten. Ok, det är inte min prioritet nummer ett just nu, men visst tar det i huvu när jag fortfarande måste använda preggokläder och är liksom större nu än när jag i själva verket var preggo på sommaren. Plus att mina favoritpreggofarkkun sprack häromdagen!

Mitt viktsaldo var ju allt som allt +27kg och -10kg blev kvar i Jorv. Men ytterligare 10kg skulle jag gärna skaka av mig inom ett år, så skulle jag vara där jag startade innan bröllopsbantningen (vikten jag nådde då är helt enkelt inte realistisk just nu, men one day, one day...).

Men liksom hur svårt kan det vara? En vecka efter förlossningen ställde jag mig på vågen och konstaterade detdär -10kg, men efter det har det bara stått still, plusminusnoll. Efter att jag slutat amningen har jag inte längre detdär galna suget efter choko och allt ohälsosamt, har annars också försökt börja äta hälsosammare och går nästan dagligen på vagnpromenader. När ska det börja hända något? Borde väl skippa pastan och brödet snart igen, men inte helt ännu...

Men fortfarande ångrar jag inte att jag gick upp så mycket i vikt under graviditeten, eftersom jag inte hade några alternativ precis med mitt illamående i början (jag spydde ju inte upp allt jag åt, utan allt stannade kvar) och ändringen av diet. Så du som är gravid och får kommentarer av rådgivningstanten om din viktökning: Försök att inte bry dig! Och glöm detta inlägg och min frustration...

Denhär produkten har förresten räddat många frustrerande stunder de senaste veckorna och har gett mig tillbaka några av mina favoritjeans i bruk igen:

 

Carriwell Maternity Expand-A-Belt

Varför hittade jag inte denhär produkten medan jag var gravid? Nå, kanske någon kan ha nytta av min rekommendation här.

Publicerad 19.03.2013 kl. 12:54

Ringen

Någon månad innan förlossningen var jag tvungen att sluta använda min vigselring pga att mina fingrar svällde upp om dagen och jag var rädd att man blev tvungen att klippa upp ringen till slut.

Provade ringen nu med stor iver, men så såg det ju ut såhär:

Oh crap, hur gick det såhär?

Publicerad 17.02.2013 kl. 22:06

Förlossningsberättelse

Torsdag 10.1 (beräknad dag) kl. 08: Jag tror att slemproppen gick och meddelar detta till Pandan, som just stuckit på jobb. Han ringer ivrigt och frågar om han ska komma tillbaka hem och jag lugnar ner honom med att det troligen inte händer något på dagar ännu. Men spännande att veta att något är på gång.

Under dagen dricker jag en massa hallonbladste, går i bastu, cyklar på konditionscykeln, för nu ska typen ut!

Fredag 11.1 kl. 07: Haft en sömnlös natt, eftersom jag drömt flera ggr att vattnet gått och vaknat i panik och känt efter i sängen men konstaterar att det är bara jag som svettas. Ska gå på toaletten och känner plötsligt hur något rinner långsamt längs med benen och upptäcker att det är ljusrött. Ringer till Jorv, där dom bekräftar att det nog är vattnet som gått, eller börjat läcka, eftersom det inte skett något ”swooosh”-fenomen.


Eftersom jag inte har sammandragningar, får jag instruktionerna att vila hemma och om inget hänt tidigare, så ska vi komma till Jorv senast kl 19 på kvällen pga infektionsrisken.


Hela dagen känns som en enda lång väntan och vi ser ett antal avsnitt av How I Met Your Mother. Jag vet att jag borde sova och försöker sova upprepade gånger, men det bara inte lyckas, eftersom allt känns så spännande.

 

Kl. 19 åker vi till Jorv, där jag undersöks. Blir lite störd på att alla tycks misstänka att vattnet på riktigt gått, eftersom det inte syns i bindan och testet dom gör visar svagt positivt att vattnet faktiskt gått. Det visar sig att det börjat läcka högre upp och allt har inte ännu kommit ut.
Medan vi sitter i väntrummet bland en massa stönande och stånkande kvinnor, inser vi att we’re not quite there yet och mycket riktigt, skickas vi hem över natten. Men senast 08-tiden följande morgon bör vi komma tillbaka.

Jag är ganska trött när vi kommer hem och ser fram emot att få sova en natt i egen säng. Direkt när jag lagt mig under täcket, börjar sammandragningarna. Flera gånger har folk frågat mig: ”Har du sammandragningar?” och jag har svarat: ”Ööh, kanske, jag vet inte riktigt?” eftersom det lite rivit i magen. Men NU vet jag plötsligt hur sammandragningarna känns. Använder en värktimer-app och inser att sammandragningarna kommer med ca 8 min mellanrum. Natten blir helvetisk, jag svettas som en liten gris och Pandan snarkar brevid i all sin ro, så till slut måste jag flytta mig till den lite svalare soffan, så jag inte störs av snarkandet.

Lördag 12.1. kl 03: Ringer till Jorv och undrar när jag borde komma in, om sammandragningarna kommer med 6 min mellanrum. Hon säger att jag ska sluta räkna sammandragningarna, ta värkmedicin och sedan komma in när jag inte helt enkelt står ut med smärtan längre. Efter detta får jag lite sovet, eller hur bra man nu sover med 6 min mellanrum.

Kl. 07: Vi äter frukost och jag spyr plötsligt upp allt jag ätit.

Kl. 08: Vi anländer till Jorv. Undersöks av en jättetrevlig barnmorska, som konstaterar jag är bara lite öppen ännu, så vi kan inte göra annat än vänta. Hon märker att jag är galet trött och mår illa, så vi flyttas till ett rum, där vi får vara på tumis. Jag får någon spruta i ryggen som sätts i muskeln, ett piller och en värmedyna på ryggen och så somnar jag. Eller Pandan räknar mina sammandragningar med appen, men jag somnar ofta innan jag hunnit meddela att den tagit slut. Jag är helt veke och har ingen koll över tid och händelser. Ganska länge är vi i rummet och alltid emellanåt försöker jag äta någon soppa eller dricka saft, men spyr till slut upp allt igen.

 

Kl. 15: Flyttas till förlossningssalen. Enligt förlossningsberättelsen står det ”Kalvojen puhkaisu” kl 15:25 (har inget minne av detta). Följande rapport finns skriven av läkaren ungefär samma tidpunkt: ”Supistuksia, mutta synnytys ei vauhdittunut. Kohdunsuu auki 2cm, paksu pehmeä reuna korkeudella -2. Kalvot pitkin päätä. Korkea vedenmeno, Laitettu scalp ja myöhemmin aloitetaan Syntocinon.” Jag antar att det sistnämnda är just sprutan jag fick i ryggen.

Kan inte göra annat än ligga på vänster sida, eftersom jag på höger sida får så paha halsbränna. Försöker ställa mig upp och luta mot en jumppaboll, men spyr direkt. Fast jag sett till att inte ha ett manuskript för min förlossning, hade jag ändå skrivit ett brev med mina önskemål och hoppats på att få testa på t.ex. bassängen, akupunktur och att röra på mig, men inget av dessa lyckas pga illamåendet (och bassängen pga infektionsrisken, eftersom vattnet gått så länge sedan). Vid ett skede när smärtan är riktigt illa, börjar Pandan massera mig på ryggen (vilket jag tidigare sagt att han sen ska göra), men det har motsatt effekt och jag spyr, vilket leder till ännu värre sammandragning.

 

Min förlossning in a nutshell

 

Vid något skede testar jag på lustgas, men precis som jag misstänkt, börjar jag må ännu mer illa och spyr. Inte min drog alltså.

Pandan sätter på musik, men efter en stund inser jag att jag bara blir irriterad av musiken och ber honom stänga av den, av rädsla att jag får trauma för just den musiken (Wellington International Ukulele Orchestra) och aldrig kan lyssna på det pånytt. Jag håller mig ändå lugn och får inga raivare. Känner mig mer bara ynklig och trött.

 

I grannrummet pågår en förlossning, och vi hör hur kvinnan skriker och vi hör bl.a. ”Apua, auttakaa!”. Jag bestämmer mig därmed (precis som min mamma i tiderna) att jag tänker banne mig inte skrika sådär. Därför kanske inte barnmorskan direkt förstår hur smärtsamma sammandragningarna är och hela tiden nämner att vi kan sen sätta epiduralen när jag känner för det och på något sätt får jag inte sagt det tillräckligt klart att jag vill ha det NU.

Ca. kl 18 (kanske?): Jag kräver epidural och anestesiläkaren inkallas. Innan det töms min urinblåsa med kateter, eftersom jag inte lyckas kissa. Har helt enkelt inte kissbrått, trots att jag försöker. Jag ser aldrig läkaren, hör honom bara. Det gör inte ont, men det känns obehagligt när han sörkkii i ryggen och dessutom lyckas det inte på första gången. Det värsta är när sammandragningarna kommer och jag får absolut inte röra på mig. Till slut lyckas det och när det till slut börjar inverka och ryggvärken försvinner, känns det som om jag kommit till himmelriket.

 

En ny – om möjligt ännu trevligare - barnmorska anmäler sig, Paula heter hon. Med sig har hon en barnmorskestuderande, Jessica, som är finlandssvensk (men vi kommer ändå överrens om att hålla oss till finska, så att Pandan förstår allt). Jessica är nästan hela tiden i rummet, vilket känns skönt, men hon meddelar ändå att hon kan lämna oss i fred, ifall vi vill vara på tumis.

 

Kl 22: Får min andra dos epidural och är öppen ca. 4-6 cm. Här börjar livet lite vinna, eftersom jag även fått glukosdropp pga mitt spyende. Vi försöker med musik pånytt och nu känns det bättre. Fnissar åt vissa Flight Of The Conchords-låtar som jag satt på en specialmix jag gjort inför förlossningen med feelgood-låtar. Vi börjar inse att vårt barn kommer att bli en födisgåva åt mig.

 

Spännande, vad kommer det att bli?

Plötsligt börjar jag känna att jag skulle kunna börja pusha snart och när jag förklarar att det känns liksom jag sku ha skitbrått, så inser man att det nu börjar hända. Jag får krysta en gång riktigt ordentligt och barnmorskan konstaterar att kanten försvann med den pushen. Det kan alltså börja. Urinblåsan töms igen och jag får min tredje dos epidural.

Pandan sätter igen på ukulele-skivan och vi konstaterar att det är ganska overkligt att vi för exakt ett år sedan befann oss i Nya Zeeland på bändets keikka och nu är i en förlossningssal i Finland med deras musik i bakgrunden.

 

Söndag 13.1. kl. 01:05 börjar ponnistusvaihe(krystningsskedet?), som enligt mig inte känns värre än en paha förstoppning. Pga min dåliga rygg önskar jag att få föda liggandes på sidan, alltså kylkimakuulla. Jag minns inte exakt vad vi talar om, men något skojar jag och barnmorskan konstaterar skrattande ”Harva synnyttäjä kyllä hymyilee tässä vaiheessa!”. Bra fiilis i allmänhet.
När huvudet är nästan ute, börjar dock svidandet och jag konstaterar (Obs, skriker inte) ”nyt sattuu!”. Jag börjar känna hur krafterna tar slut och är nästan redo att ge upp, när dom säger att babyns hjärtljud försvagats och att det NU gäller att få ut den, annars blir det snitt. Av det får jag en ny dos krafter och vips är babyn ute.

 

Kl. 01:42 berättas att jag fött en flicka och jag får henne på min mage. Minns att jag blir frustrerad över att jag bara ser hennes huvud uppifrån, så Pandan tar ett foto, som jag direkt får se.
Pandan, som sett ALLT pga min ställning, säger att han konstaterade redan när huvudet kom ut att från ögonen uppåt var det en kopia av honom, medan nedredelen var en kopia av mig.

Vilken liten rumpnisse!

Kaikkensa antanut...

Sen börjar kanske den otrevligaste fasen av förlossningen, vilket jag som tur läst om bl.a. på Najas blogg, så jag var ändå lite förberedd på det.

Först ska moderkakan ut. Det tar lite tid och det trycks på min mage och här har epiduralens verkan tagit slut så det gör ganska ont. När den väl kommer ut 20 min senare, börjar de undersöka den och den verkar vara lite söndrig och det misstänks att delar av den blivit inne. En läkare konstaterar att den nog är hel, men att vi bör följa läget.

 

Jag behöver inte klippas, men några små sår har ändå uppstått och de måste sys. Och fy fan så det svider! Trots att jag har det lilla underverket på min mage, känns smärtan ändå så enorm och den lilla bedövningen jag får känns ingenstans. Vet inte hur många ggr det sägs ”Joku täällä vielä vuotaa... Mä oon pahoillani, mut mä joudun vielä vähän sörkkimään täällä.”. Lustgas hade hjälpt, om jag kunnat ta det.

Innan man får komma upp till bäddavdelningen, måste urinblåsan tömmas och eftersom jag igen misslyckas kissa, måste katetern in och denna gång värker det något enormt. Fy fan!

Jag leds till duschen där jag med mina sista krafter duschar mig, medan Pandan får bada Bouncy och allt vad det innebär. Han får även sitta med henne i en stol med sk ”kengurumetoden”, att hon som nakupelle får vara mot hans bara hud.

 

 

Vår kvällsmåltid/frukost hämtas och vi avnjuter den mitt i blodbadet, helt absurdt. Jag är döhungrig, men samtidigt orolig över att maten inte ska hållas inom mig. Måste lägga mig en stund, men det värsta illamåendet tycks vara över. Barnmorskan oroar sig ändå för min höga puls och att jag är så likblek, så dendär grejen i handen lämnas kvar, ifall jag ännu behöver dropp. Även en misstanke om magsjuka nämns och att vårt rum i så fall måste sättas i karens.

 

Kl. 05:30 Jag envisas ändå att sitta i rullstol när vi förs till vårt familjerum (det sista lediga familjerummet!), fast jag hade haft alternativet att rullas med sängen dit. Ännu på avdelningen kommer barnmorskan och berömmer mig för min prestation och att jag nog har en hög smärttröskel (fast jag lite skämdes för den under syendet). Känns bra att höra det.

 

 

Under våra dagar på sjukhuset följer man med Bouncy pga infektionsrisken efter att vattnet gick så tidigt och mig, pga misstanken att delar av moderkakan fortfarande finns inom mig. Allt verkar dock okej och redan på tisdagen får vi åka hem.

 

Summa summarum: Tyckte inte själva förlossningen var så jobbig, fick i varje fall ingen trauma för den, eftersom den sist och slutligen gick så snabbt. Hade bara inte räknat med att man kan må sådär illa i så lång tid. Sömnlösheten och tröttheten var nog även säkert ett av det tyngsta, som säkert även bidrog till att det gjorde så ont. Det blev ju inte heller bättre av att andra natten på avdelningen var en riktig liskojen yö, varken Bouncy eller någon annan av bebbena på avdelningen sov. Men redan natten mot tisdagen var bättre, säkert delvis pga tutten, som Micko smugglade till avdelningen...

 

 

Hoppas ni orkat läsa denna roman och fråga bara, om det är något ni undrar över!

Publicerad 14.02.2013 kl. 17:08

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin