Jag är lite trött nu

Äsch, det blir nog inte riktigt något av skrivandet/uppdaterandet just nu. Har liksom inget kiva att komma med. Eller om det är något kiva, är det hela tiden något negativt som bubblar där under. Och det känns tråkigt. Det är ju inte så jag vill att denhär bloggen är, trots att folk sagt att de uppskattar just ärligheten i min blogg.

Vet inte riktigt vad det beror på: Håller jag på att bli sjuk, har jag pms eller är det den kommande begravningen som trycker på? Eller är det den tuffa arbetssökningssituationen som trycker ner på självförtroendet och det att jag känner att ingen riktigt tror/litar på mig just nu? Hur som helst är jag just nu bara så trött, så trött. Och från alla håll känner jag en press på att jag bara borde prestera och orka mera hela tiden, men tänk om jag inte klarar av det? När jag träffar vänner och bekanta känner jag hur jag ofrivilligt drar mig in i ett skal och klarar inte riktigt av sociala umgängen just nu, fast jag samtidigt behöver dem, mer än någonsin. Och fast det skulle ha varit hur trevliga träffar som helst, så känner jag mig efteråt som en loser som inte lyckas åstadkomma något i livet. 

Jo, jag har ett härligt barn och en fin man, inte att underskatta det, men det är bara något som inte stämmer just nu. Allt är i princip bra, men ändå är det en melankolisk känsla som råder inom mig och jag faller lätt i gråt. Kan inte sätta fingret på vad det är, men gillar inte känslan. I'm not in a good place right now, om man kan uttrycka det så.

Så jag bör göra något åt saken asap, vet bara inte ännu riktigt vad. Men det kanske blir en liten obestämd paus här nu, eftersom jag inte vill utsätta er för mitt konstanta gnäll.

Den högkänslige herkkisen kuittar...

Publicerad 28.09.2014 kl. 21:11

Vårmöte och hårknutar

Den senaste veckan har jag utnyttjat Bouncys dagssömn till att själv försöka få sömn. I natt sov jag äntligen relativt bra (inte bra, men jämfört med farserna till nätter på sistone, så var förra natten en succé!), så idag har jag använt denna heliga tid till att sminka mig och laga håret, eftersom det inte lyckas utan nervsammanbrott om Bouncy är vaken. Ska jag på fest, eller? Nå nä, men jag ska ändå bland folk och det krävs lite effort att få denna trötta nuna att se ens lite representabel ut.

I själva verket ska jag idag på HSP - Högkänsliga i Finland rf:s stadgeenliga vårmöte, vilket känns lite pirrigt. Facebook-diskussionerna på föreningens sida skrämmer mig ibland lite, och har själv tagit lite avstånd från dem, men känns ändå fint att få träffa liksinnade. Och har ju sällskap av en fin vän, redan det är härligt. Medlemsantalet i föreningen växer med otrolig fart, så det finns helt tydligt ett behov för den.

Nåja, men när jag här nyss försökte reda ut mitt hår insåg jag att mitt hår är en enda knut. Jag förstår inte vad som hänt med det? Eller jo, jag antar att det är hormoner, eftersom jag inte haft motsvarande problem förrän graviditeten. Mitt hår har tvärtom varit superhalt och svårt att hantera, och då har jag ändå haft allt från vetyperoxidblont till svart hår. Tangle Teezer hjälper inte alls, knutarna uppenbarar sig typ en minut efter att jag rett ut knuten. Jag vet, jag har inte varit till frissan på typ ett halvt år, en klippning kanske skulle hjälpa, men här under tiden: har ni några heta tips? Niiskuneidin selvityssuihke minns jag att någon rekommenderat nångång, billig och bra. Annat?

Jaha, DJ Bouncy har vaknat, gotta go!

Publicerad 16.05.2014 kl. 14:04

Vaiheessa

Det är en tid sedan jag nämnt ämnet högkänslighet på bloggen. Kanske för att det tycks provocera så många, så det har kännats lättare att låta bli. Men det är på gång hela tiden, föreningens vårmöte närmar sig och aktiva diskussioner om ämnet pågår i en sluten* grupp på Facebook.

Men nu ville jag tipsa er om Mili Kaikkonens program Vaiheessa i Radio Helsinki och speciellt förra veckans avsnitt om just högkänslighet. Som gäst hade hon psykolog Heli Heiskanen och diskussionen var sympatisk och intressant. Lyssnade själv lite med ena örat, men tyckte de behandlade ämnet på just rätt sätt, så att det inte lät som bara "huuhaa" eller att högkänsliga skulle vara "bättre" på något sätt. Om du har intresse för ämnet, men inte riktigt ännu fattat vad det handlar om, rekommederar jag att lyssna på podcasten här.

 

*Sluten grupp pga att medlemmarna ska öppet kunna skriva om personliga saker, utan att någon utomstående har möjlighet att kommentera/läsa.

Publicerad 31.03.2014 kl. 15:00

Ärvd trötthet?

Som det kommit fram, så har jag varit ganska trött den senaste tiden. Och jag är i allmänhet en ganska trött typ* och så även Pandan. Vi gillar att sova helt enkelt. Och mycket. Jag har ju även ibland svårt att somna och kan ibland sova ganska oroligt, så även det kan bidra till tröttheten.

Men nu märker vi ju att även Bouncy uppskattar dethär med sömn och tycks behöva mycket av det. Långa nätter och ofta två dagssömnar. Några morgnar har vi faktiskt varit tvungna att väcka henne kl. 10:30! Och då har hon lagt sig vid 20-tiden.

Nu menar jag inte att rub it in anyones face med den infon, men jag bara undrar: kan trötthet gå i arv?** Hon verkar sova helt bra och rofyllt (förutom att hon rör på sig mycket) och är helt pigg och kry i vaket tillstånd. Jag minns bara att jag som ung alltid på lande t.ex. gick först av familjen och lade mig och vaknade sent när alla redan ätit frukost. Har inget minne att min syster t.ex. sovit sent.

Having said that, dags att gå och lägga sig, nati nati!

 

*vilket jag nu förstått att kan ha delvis med högkänslighet att göra, blir helt enkelt utmattad av för mycket stimulans.

** Jag vet, jag vet, folk säger att det vänder efter årsskiftet, men nu har jag ju redan nästan ett års erfarenhet av babysömn, så lite att jämföra har jag ju.

 

Publicerad 30.12.2013 kl. 23:11

Om att tala om HSP

På lördagen grundades föreningen Högkänsliga i Finland rf. Tyvärr kunde jag inte delta i mötet, men har dock anmält mitt intresse för att bli medlem i föreningen (eller kanske jag redan anmälde mig, är inte helt säker på om det var en bindande blankett jag fyllde i?).

Heidi deltog i mötet och skrev ett fint inlägg här, läs det gärna.

I premiäravsnittet av En kväll med Anne och Hannah talade Carola Boëthius om högkänslighet och jag blev lite förvånad över vilka negativa reaktioner det väckte i folk, i alla fall vad jag följde med diskussionen på Twitter. Ok, kan hålla med om han hon kanske inte presenterade ämnet helt på rätt sätt, att det blev lite "huuhaa"* av det, vilket leder till att folk lyfter upp taggarna direkt. Har även reagerat på att folk har en tendens att lite skratta åt saken om jag tar upp högkänslighet (inte för att jag gjort det med andra än sådana som kanske vet något om ämnet). Lite sådär höpöhöpö, vad tror du att du är för någo?

Märkte en liknande reaktion här hemma, eftersom jag talade ganska mycket om HSP när jag först hörde om det och det blev tydligen lite för mycket på en gång. Men jag var ju så himla ivrig över allt det nya jag hört och hur allt plötsligt kändes så logiskt och gick därför lite på övervarv. För när det kommer till kritan så är jag ju precis likadan: talar någon lite för mycket och lite för ivrigt om någonting, börjar jag till slut tänka negativt om saken.

Så där har vi ett dilemma: Hur ska man sprida på information om HSP utan att irritera skiten ur människor? För det ÄR viktigt att tala om det. Tror ett av det viktigaste är att inte får det att låta som "vi är så speciella",** utan mer att vi bara är annorlunda***, men duger för det. Vad tänker du om detta?

 

*I'm all for huuhaa, men alla är inte lika mottagliga för det som jag kanske.

**Som Dr Alban en gång skrek åt mig på jobbet. True story.

***Självklart är det viktigt att känna sig speciell, men det bör ju alla göra.

Publicerad 11.11.2013 kl. 12:22

Tystlåtna iakttagare

Valeäiti skriver om hur dagispersonalen påpekat om hur hennes dotter är så tystlåten och borde lära sig att ta för sig bättre.

Suck, blir lite illa till mods när jag läser dylika texter, för än en gång tas det upp som en på sätt och vis negativ grej. Varför känns det att det inte finns plats för tystlåtna iakttagare i den här dog-eat-dogvärlden? Det ryms bara inte in i min lilla, ibland lite komplicerade skalle. Det betyder ju absolut inte samma som att bli nertrampad och uttnyttjad, utan det handlar bara om en annorlunda personlighet.

Samtidigt som jag hör om sådana här incidenter ekar fraser som "du är så blyg", "tala lite högre" och "du måste få lite mer skinn på näsan" i mitt huvud, eftersom jag fått höra dem om och om igen i min barndom, ungdom och även i tidig vuxenålder (det har som tur minskat på senaste tiden, men tycker inte att jag ändrats för det). Det är himla svårt för en liten människa att inte låta det påverka en eller fundera över vad det är för fel på en. Idag förstår jag ju att det inte är fel på mig, utan att jag bara är annorlunda: min talvolym är lägre än det som uppfattas som "normalt" och jag har aldrig upplevt mig vara blyg eller låtit mig trampas över.

Men det känns ju lite vrickat att jag först i 30-års åldern insett detta och blivit okej med mig själv.

Både Pandan och jag är tystlåtna iakttagare bland andra människor (hemma fjantar vi ju hur mycket som helst, konstigt nog), så sannolikheten att Bouncy får något av våra drag är ju ganska sannolikt (trots att hon just nu visar främst fjantsidan, hahaa), eller så inte. Därför hoppas jag ju förstås att hon kommer att uppskattas för just den hon är, hur hon än är.

Publicerad 23.10.2013 kl. 12:53

Högkänsliga i Finland

I dag hälsade fina Heidi på hos oss och charmade Bouncy totalt. De verkade hit it off utmärkt.

Inspirerad av henne anmälde jag nu mitt intresse för att bli medlem i HSP-föreningen Högkänsliga i Finland - Suomen erityisherkät.

Speciellt nu som mamma tycker jag att det är viktig att högkänslighet får mer synlighet och noteras mer i dagis och skolor, men även i arbetslivet. Bra att det händer något på den fronten.

Publicerad 17.10.2013 kl. 22:43

Insikten

Har som sagt i sommar försökt bli lite mer insatt i ämnet HSP, men pga tidsbrist och energi om kvällarna har det inte alltid lyckats. Nästa vecka kommer vi igen att spendera på landet, så då tänkte jag äntligen läsa slut Drunkna inte i dina känslor, som jag fick låna av snälla Wonderland.

Men det jag i varje fall insett, är som jag nämnde i inlägget under: Jag har de senaste sex åren jobbat på helt fel ställen. Först ett par år på flygfältet med hektisk omgivning och konstanta meddelanden i högtalarna, sedan i ett köpcentrum, där bakgrundsmusiken/-reklamerna blandat med musiken som hördes ur butikerna blev en salig kakofoni, så jag ibland trodde att mitt huvud exploderar. Undrade alltid varför inte andra stördes av detta. Saken blev inte bättre av att butiken med sina glasväggar var som ett akvarium, dvs konstant rörelse i synfältet och bakom ryggen. Inte undra på att jag var så trött som jag alltid var. Gick ju faktiskt för några år sedan på flera läkarundersökningar där man försökte reda ut varför jag var så trött. Jag mådde ju bra både psykiskt och fysiskt, så symptomen var ett mysterium. Då.

En grej som jag också alltid undrat över är när mina kolleger sagt att de njuter av när t.ex. en butik är full av kunder och när det händer en massa. Jag förstod aldrig detta, eftersom jag igen trivdes bäst när jag ibland turade i Shopen i Kämp Gallerian, där det inte hände så jättemycket. Kände mig så lugn och njöt av att få betjäna kunder i lugn och ro. Jag avskydde de hektiska lördagarna i Forum, medan jag njöt av de lugna söndagarna. Nu förstår jag äntligen att det är ju bara jag som upplever saker på ett annorlunda sätt.

Skulle nu gärna citera ett passligt kapitel ur boken jag nämnde ovan, men ni får denna gång nöja er med ett citat ur Wikipedia, som beskriver mina upplevelser ganska väl:

"En högkänslig person/HSP kan sägas ha ett finkänsligare nervsystem. Karaktärsdraget definieras som en utförligare bearbetning av sinnesintryck än genomsnittspersonen, alternativt att HSPersoner i allmänhet tar in mer information och fler nyanser från sin omgivning än andra gör, och därför har mer sensoriskt material att bearbeta. Det kan manifestera sig på många sätt, bland dem ett behov av att periodvis dra sig undan, en observerande eller avvaktande inställning till omgivningen som kan misstolkas som blyghet, eller ett levnadstempo som kan tolkas som långsamt."

Jag har helt enkelt haft för mycket intryck att bearbeta efter dagarna i hektisk miljö. Intressant.

Nåja, kunde fortsätta babbla på om ämnet, men någon meddelade nu i babylarmet att hon skulle kunna stiga upp nu. Gotta go!

Publicerad 09.08.2013 kl. 12:01

Önskeinlägget: Framtidsplaner

Smulan ställde under önskestunden häromdagen en fråga om mina framtidsplaner och det är faktiskt något jag tänkt blogga om annars också.

För det första så svarar jag på frågan om pappaledigheten: När Bouncy föddes, hade Pandan vintersemester och sparade pappaledigheten till sommaren. Jag hade drömt om att han hade kunnat hålla pappaledigheten och sommarlovet i ett kör, men det lyckades tyvärr inte på hans jobb, så nu höll han istället tre veckor pappaledighet och en vecka semester. Vilket betyder att han ännu har semesterveckor som han tar ut i höst. Skönt. Redan innan födseln konstaterade vi att pappamånad inte lönar sig ekonomiskt i vår familj, så den tanken skippade vi direkt.

Som ni kanske minns, sade jag upp mig i maj, så nu har jag faktiskt inget jobb att återvända till, vilket enbart känns skönt. Alla dörrar är öppna liksom. Och jag har ju vårdledigheten som ett skyddsnät om jag inte hittar något genast. Problemet är bara att vårdledigheten börjar redan i oktober, vilket betyder att mina inkomster sjunker ganska rejält och vi vet inte riktigt hur vi kommer att klara oss rent ekonomiskt. Annars jo, men en stor del av våra inkomster går ju till att förkorta lån. Är nog inte heller ännu då redo för att återvända till ett heltidsjobb. Det ideala skulle vara att göra något keikkajobb då och då, vilket även Pandans oregelbundna jobb skulle tillåta.

Jag får hela tiden frågan om vad jag skulle vilja jobba med och jag får flashbacks från när jag blev klar med kulturproducentstudierna när alla pressade mig med frågor om vad jag tänker jobba med. Svar: jag vet inte. Och jag är inte heller så himla kräsen över vad jag jobbar med, bara det är en trevlig atmosfär med trevliga kolleger. Såklart drömmer jag om att få jobba med musik, men samtidigt säger realisten i mig att det är ganska svårt att hitta ett musikrelaterat jobb. Det att jag är realist, betyder inte att jag skulle sluta drömma för den delen. Även annan media och kulturvärld intresserar.*

En insikt har jag i varje fall fått, efter att ha insatt mig lite mer i dethär med HSP: Jag har jobbat på totalt fel ställen de senaste sex åren. Jag utesluter inte kundtjänst i min jobbsökning, eftersom jag faktiskt gillar det, men bökiga flygfält och varuhus är nog inte passliga ställen för en HSP-person. Men mer om det i ett skilt inlägg.

Jag sade i maj att jag unnar mig själv att den här sommaren bara njuta av livet med bebis och sen på hösten ta itu med jobbsökandet. Augusti är enligt mig ännu sommar. Tänkte dock snart börja med att skapa en LinkedIn-profil, har förstått att det ännu gäller. Har ju väl en urgammal profil på mitt flicknamn som jag skapade way before Facebook, men har ju bytt både för- och efternamn sen dess. Dags för nya vindar, tycker jag!

Tips tages förstås emot, både vad gäller jobbsökningen och vilka jobb DU tycker jag skulle passa till.

 

*EDIT: Nu glömde jag ju helt mitt intresse för inredning! Men det testade jag ju lite på under förra våren, och det var ju inte så framgångsrikt precis...

Publicerad 09.08.2013 kl. 11:15

HSP

Vet ni vad som är ganska tillfredsställande? När man som HSP-person får bekräftat att en person man haft sina misstankar om i flera år redan, i själva verket visar sig vara just så falsk som man misstänkt. Inte förstås trevligt att någon annan varit tvungen att uppleva det, men tillfredsställande för mig att inte behöva gå omkring med mina misstankar ensam eller känna mig paranoid.

Extra skönt är att jag inte behöver ha just alls med personen att göra nu mer.

Publicerad 29.04.2013 kl. 16:19

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin