Ukulelebloggen forts.

Under vår sista dag i Nya Zeeland lärde vi känna en japansk kvinna, som är butikschef för kanske världens ljuvligaste butik Iko Iko i Auckland. Hon råkade vara muminfreak, hittade mig på Facebook och så började vi hålla kontakt efter det. Hon födde en dotter i sommar och hennes plan är att en dag föra dottern till Muminvärlden i Nådendal. Då ska Bouncy och hon självklart träffas.

Till julen fick vi post av henne:


En ukulele-kalender!

Till saken hör, att butiks"kedjan" (det finns två affärer) Iko Iko grundats i Wellington av en av medlemmarna i Wellington International Ukulele Orchestra. Världen är liten!
23.01.2013 kl. 21:09

Ukulelebloggen

Jag har som plan att skriva en förlossningsberättelse, men behöver lite mer tid för det eftersom det säkert blir en låååång story. Plus att alla pappren som bäst är hos rådgivningen och jag får dem tillbaka först nästa vecka.

Men en grej tänkte jag dela med mig: Hade tagit med mig musik, några mixed tapes och sen alla fyra EP's av Wellington International Ukulele Orchestra på en skiva. Lyssnade på skivorna vid ett tidigare skede, när jag låg där i mina sammandragningssmärtor och spydde med jämna mellanrum, men då märkte jag att jag fick bara piss i huvudet av musiken och var rädd att jag får trauma för mina favoritlåtar, så vi måste stänga av den.

När jag sedan äntligen hade fått tredje epiduraldosen, kändes det igen okej med musik och slutligen föddes Bouncy till takterna av ukulelemusik. Lite innan mindes vi med Pandan med värme hur vi ett år tidigare varit i Nya Zeeland och nu befann oss i en förlossningssal.

Tyvärr minns varken Pandan eller jag vilken låt som spelade exakt då Bouncy kom till världen, men har lite fiilis att det kanske var denna:



Måste ju såklart berätta detta åt bändet själv på deras Facebook-sida och de svarade direkt med: "What? Amazing! Congratulations." och så bad de mig maila min adress. Iiik, så spännande!
23.01.2013 kl. 21:00

Höftproblem

Imorgon ska vi tillbaka till Jorv, men denna gång till Barnkirurgiska polikliniken. Under sin första läkarundersökning upptäcktes "synnynnäinen lonkkavika" hos Bouncy. Var visst inte av den värsta sorten och kan väl gå om, men vi fick ändå remiss till undersökning.

Jag känner mig ganska nervös inför detta och har på känn att jag inte kommer att kunna närvara vid undersökningen. Ni vet detdär med hormoner och moderskänslor som jag nämnde om tidigare. Pandan har som tur lovat sköta det om jag måste vänta utanför.

Har förstått att höftproblem hos spädbarn är ganska normalt - har någon erfarenhet av det?
23.01.2013 kl. 20:50

Wii

Eftersom vi inte äger en vanlig våg, bestämde jag mig idag för nyfikenhetens skull att ställa mig på WiiFit-brädan. Jag vet ju att alla kläder fortfarande spänner och jag har verkligen inte tänkt börja banta NU, men ville ju veta hur mycket av min vikt blev kvar på BB och samtidigt vill jag veta om kilona faktiskt "rinner av en" under amningen som så många påstår (not gonna happen med min kroppstyp).

Som bakgrund bör nämnas att jag stått på brädan senast för about ett år sedan, då jag lyckats gå ner ca 12 kg inför bröllopet.


Hahaa, jag dör, så chubby min Wii-typ blev!

Men alltså efter förlossningen har jag gått ner -10kg, oho. Vitsi det förresten harmar att jag inte vägde mig innan vi åkte till Jorv, hade velat se Wii's reaktion...
22.01.2013 kl. 22:28

Retrobebis

Insåg plötsligt till min glädje att eftersom vi nu fick en dotter, kommer hon att kunna använda min gamla klänning, som mamma i tiderna sytt av Metsovaara-tyg:


Jag i mitten alltså (mammas klänning har jag även i förvar, passar mig perfekt).
22.01.2013 kl. 14:05

Dynamic trio

Vitsi vilket team vi är just nu:

En nyfödd, en som fött för en vecka sen och nu även en patient efter en visdomstandsoperation.

Tur är att den minsta (såsom även den största) just nu tycks trivas i denhär positionen:


Filten har mormor stickat åt henne, älskar färgen.
21.01.2013 kl. 11:48

130113

Medge att Bouncy fixade sig ett ganska snyggt födelsedatum? Annars också hade hon ganska bra tajming:

- Vi åkte till Jorv första gången på fredagkväll och under veckoslutet behöver man inte betala parkeringsavgift.

- Pandans semester började dagen efter att hon fötts, så nu hinner jag ha honom här som hjälp/stöd i hela två veckor.

- 13e januari råkar vara även min födelsedag.
20.01.2013 kl. 16:51

Mina två räddare

Märker att denhär första tiden är väldigt bröstfixerad, men utan dessa två produkter hade jag nog säkert gått under den senaste veckan:







Jag önskar bara att någon hade berättat åt mig att ta med av Lansinoh-krämen till BB, eftersom problemen började redan första dagen. Och Bepanthen, som jag fick där, var inte till just någon alls hjälp.
20.01.2013 kl. 16:46

Och så var det en ny dag

Igår var stämningen denna:


Här är Bouncy faktiskt bara någon timme gammal, i sin stickade pipo hon fick från Jorv.

Medan dagens humör varit mer lik denna:




Just efter att vi igår bestämt oss för att hålla lite mer regelbundna matpauser (dumma vi lät henne sova helt sjukt länge och därefter glufsade hon säkert i sig mjölken vrålhungrig och därav magknip) slocknade tjejen och hade säkert sovit igenom hela natten om inte vi alltid emellanåt hade väckt henne* för amning. Typiskt.
MEN, vi fick alla sovet emellan matstunderna och idag var jag som en ny männniska. Tänk såna under lite sömn kan göra.

Sen fick jag ta mig ut ensam på en försiktig promenad (måste lite ta det lugnt pga misstanke att det ännu finns delar av moderkakan i mig) med Prisma (alltså vårt  grannhus) som mål och jestas så det kan pigga upp en. Babysteps, babysteps.

Synd bara att min kära Didriksons-jacka inte ännu passade, hade så sett fram emot att värma mig i den, men jag var visst i lite smalare skick för ett år sedan...
Pandan lånade istället sin Makia, som var riktigt bra den också.

Märker att det är lite svårt att bilda fullständiga fraser ännu också, så tror det är soffan som gäller för mig nu.



*Tips på hur man bäst väcker en djupt sovande bebis mitt i natten tages emot, tack.
20.01.2013 kl. 16:38

Bröööl!

Jag vet inte vad för hjärnsläpp jag hade när jag uppmuntrade Pandan till att gå på lätkämatch ikväll. Det var mina längsta 3,5h på länge. Bouncy har ätit och gallskrikit - och inget däremellan. Och eftersom mina hormoner kickat in riktigt ordentligt nu iom att mjölken stigit har jag gråtit i kapp med Bouncy. Jag klarar helt enkelt inte av att se mitt barn lida, utan att jag vet varför.
 
Första dylika känslan kom redan på BB när barnläkaren skulle klippa av en sena under tungan och undrade om vi ville se på eller vänta utanför. Det var too much för den färska modern och jag avlägsnade mig ur rummet och satt utanför och grät istället. Huhuh, har aldrig varit med om nåt liknande.
19.01.2013 kl. 20:04

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin