Dymo-mani

Här vrids och kläms det. Klick klick klick hör det hela tiden. Dagens projekt var att fylla i släktträdet som fanns på designversionen av mammalådan som FPA började dela ut hösten 2012. Bouncy gillade inte alls att jag hade en egen leksak som hon inte fick leka med, men tror hon var nöjd med slutresultatet:

01.01.2014 kl. 23:08

Dymo-kärlek

När jag var barn önskade jag mig en jul/födelsedag en Dymo, vilket jag även fick. En fin mintgrön en. Minns inte riktigt hur gammal jag var, men i lågstadieåldern och årtiondet var alltså 80-tal. Nu efteråt känns det som ett lite speciellt önskemål av ett barn, men kanske andra barn även drabbades av Dymokärlek vid samma tidpunkt?

För en tid sedan drabbades jag igen av denna kärlek och tack vare Pia insåg jag att det var Dymo Junior jag skulle leta efter, alltså den som är menad för barn/ungdomar. Hade känslan att jag nog hade kvar min mintgröna, som säkert funkar än idag, men lådan, där den eventuellt ligger, finns under så många andra lådor att det inte blev denhär tidens projekt.

Igår var det äntligen dags för mig att traska iväg med Bouncy till det stora äpplet och närmare bestämt Suomalainen kirjakauppa för att skaffa en. Var ivrig som ett barn när jag öppnade förpackningen och så funkade den inte! Var helt säker på att jag haft sönder den direkt (sählä is my middle name), men så tänkte jag att om den en gång har tillnamnet Junior, kanske den inte är så känslig att den skulle gå sönder direkt.

Hjälpte inte annat än att rulla vagnen idag igen till det hysteriska köpcentret jag hade planerat att undvika dessa rea-tider och dagarna innan nyår. Fick dymon bytt, no problemos, och har ikväll påbörjat projekt dymo med att märka bl.a. burkar och handduksplatser osv. Hur glad kan man bli av en liten pryl som denna?

30.12.2013 kl. 22:50

Kallio

Pandan föreslog att vi idag skulle åka kollektivtrafik till Berghäll och äntligen besöka Good Life Coffee på Tredje linjen. Samtidigt promenerade vi till ganska nyligen öppnade Stupido Shop i hörnet av Flemaren och Hesarin (aka "Puukkobulevardi") och på hemvägen köpte vi en tomteluva åt Bouncy från Marimekko i Hagnäs hall.

Jag kände mig smått nostalgisk när jag gick längs de bekanta gatorna som en gång i tiden var en del av mitt liv under sex års tid. Speciellt när vi tittade in genom porten till min gamla innergård och såg de två fönster som en gång var mina, vällde minnena bara över mig.

Men samtidigt insåg jag att det var skönt att märka att jag trots allt inte saknade dit. För det var ett helt annat liv jag levde då: ett fartfyllt, händelserikt liv som var roligt, men även fyllt av besvikelser och illamående (menar främst psykiskt). Men ändå en viktig del av mitt liv, som format mig till den jag är nu.

Och när vi gick där med Bouncy i vagnen, kände jag hur lite jag skulle vilja bo där med henne och Pandan. Vi har det så himla bra i Esbo. Men visst har Berghäll (eller Kallio heter det nog för mig) en speciell plats i mitt hjärta.

Untitled

Den här affischen hängde över min säng i Berghäll. Nu står den i Bouncys rum och har inte hittat sig en ny plats ännu.

Untitled

Min fd innergård! Från de där två fönstrena i bottenvåningen kunde man ganska ofta se rött ljus från discokulan. Ibland knackade nån random typ på fönstret också, det var inte så najs.

Untitled

Kaffet på Good Life Coffee var himmelskt. Såg först blaskigt ut, men det var just så gott som jag hört att det är. Även Pandan drack sitt kaffe svart. Supertrevlig personal har de där också.

Untitled

Det var så himla tyst där, trots bakgrundsmusik och folk i varje bord, så var lite orolig hur Bouncy skulle bete sig. Men hon njöt och smilade till alla bord och sa hej till alla (förstås).

 

28.11.2013 kl. 20:43

Justin (Now, everybody DANCE)

Året var 2002. Jag var inne i min värsta "jag-lyssnar-bara-på-bra-musik"/High Fidelity-meininkin och det var viktigt att man lyssnade på "rätt" artister. Kom hem en dag till min lilla etta i Tölö, knäppte på Radio Helsinki (den enda rätta radiokanalen) och mina öron nåddes av en helt sjukt svängig låt, som jag inte kunde låta bli att ta några danssteg till på min röda Ikea-matta under min discokula. "Sjukt bra låt, vem månne det här är?" hann jag tänka innan Njassa avslöjade att det var Justin Timberlakes senaste singel Like I Love You.

Nooooooooo!!! Justin Timberlake?! Det där nördiga krullhuvudet från pojkbändet 'N Sync, de som en gång av misstag blev inlåsta i ett litet omklädningsrum mitt under sändningen av Jyrki (undrar om Nickby-Micaela var med om den händelsen?)! Nej, nej, nej, det var bara inte möjligt att gilla honom!

Såg efter ett tag videon till låten, där Pharrell Williams och Justin är ganska bedårande och dansar i slutet sådär oemotståndligt att man bara måste dansa med. Och falsetterna man bara måste yla med i! Helt underbart. Och jag måste medge: jag gillar denhär låten.

Nu minns jag inte helt exakt ifall jag direkt köpte skivan Justified, eller om jag väntade på att höra ytterligare singlar (det fanns inget som Spotify då, kids), skivan var dock ett mästerverk. Så sjukt många bra låtar att det inte är klokt. Och hur lycklig blev man inte varje gång t.ex. Aleksi Pahkala satte på just Like I Love You under någon av de legendariska Radio Helsinki Club:barna. En dålig DJ avslöjades alltid ifall den bytte till följande låt innan slutdelen (den bästa delen!) av låten, det gjorde inte Radio Helsinki-dj:na. Slutdelen var även min rington för sms i mina två förra telefoner.

Justifieds uppföljare var bra den också, men inte helt lika fenomenal som den förste. Döm om min besvikelse när Justin kom ut med en ny skiva och det var bara tråkig "kutumusiikki" som jag inte alls stod ut med. Hade helt missat att han kom ut med en skiva till och på basen av ett par låtar jag hört, är den lite mer dansant, diskostuket finns där.

Har aldrig tyckt att Justin är het, han är liksom bara inte min typ (han är ju liksom ingen Erlend Øye...), men jag måste medge att han är en entertainer, speciellt som programledare för MTV Awards. Och hans imitation av Bon Iver är ju priceless!

När Justin hade keikka i Stockholm, bad min kompis mig dit, men jag var totalt pank (när var jag inte det under mina singelår?). Nu kommer Justin till Helsingfors och jag lever på hemvårdsstöd och kan inte annat än skippa keikkan (vågar inte ens tänka vad biljetterna kostar). Yhyy.

Men nu glömmer vi det och dansar istället loss till låten som fick mig över på "the dark side". Det omtalade bästa stället kommer vid 3:50, missa inte det:

 

03.10.2013 kl. 20:12

Before Sunrise / Sunset / Midnight

Den här veckan var jag på bio en kväll med en kär vän. Det var nästan magiskt att gå på bio, eftersom jag plötsligt insåg att jag inte varit en stund någonstans utan Bouncy på typ hela sommaren. Okej, jag var ju till Hagalunds hälsostation för insättning av spiralen, men det var nu inte precis någo jättehejsan. Men sådär helt utan man och barn, icke. Att vi dessutom var i stan i god tid och hann ta ett glas vin på terass innan filmen var inte så fy skam heller.

Filmen vi såg var Before Midnight, alltså tredje delen på historien om amerikanska Jesse och franska Celine, som 1994 träffades på ett tåg mot Wien. Själv såg jag den första filmen, Before Sunrise på bio 1995 och vi funderade med min kompis om det faktiskt var med henne jag såg filmen (eller var det med Micki?). I alla fall mindes jag att vi diskuterat filmen, eftersom det var rätt ovanligt på den tiden med filmer, där dialogen känns så spontan och "normal".

Den filmen blev annars också en viktig och symbolisk film för just mig, eftersom den slutar med att paret tar avsked och Celine stiger på tåget mot Salzburg. Följande dag tog jag själv, 19 år gammal, flyget till München och därefter tåget* till Salzburg i Österrike, där jag skulle formas om som människa, både på gott och ont. De tre somrarna och ena vintern i Österrike kom att bli de viktigaste i mitt unga liv, fyllda av äventyr, men även utnyttjande och inte alltid så trevliga utmaningar för en ung flicka. Det är spännande hur jag ännu också kan minnas så mycket från de åren så detaljerat, dofter, ljud, musik osv.

Untitled

Helsingfors-Vanda flygfält, 31 juli 1995.

Vad tyckte jag då om den nyaste filmen? Jag är inte helt säker ännu, måste kanske ännu lite smälta den. Så klart var jag nöjd av att få veta hur det gick för dem, men samtidigt var jag ganska störd på Celine genom hela filmen. Hade hört av en kompis att sådana par som varit länge tillsammans kände igen sig i deras gräl, medan nykära par inte riktigt gillat filmen. Vi är ju med våra fem år tillsammans ett relativt nytt par i mångas ögon, så jag blev kanske lite ledsen av filmen. Ska det faktiskt bli sådär? Måste det bli sådär? Samtidigt märker jag ju att det i vår vardag nuförtiden finns helt nya konflikter, som jag antar är rätt naturliga när det finns en baby med i bilden. Vi lever ju trots allt ännu babyåret, då allt är så nytt och ovant och plötsligt är det inte bara vi två längre. Och jag försöker - så gott det går - undvika att gå in på t.ex. det där "tävlandet" som man så lätt halkar in på. Ni vet: "jag har faktiskt gjort så här mycket, vad har du gjort?". Argh, det leder ingen vart, det vet jag.

Har du sett filmen? Vad tyckte du?

Fick dock en otrolig lust att se den första filmen pånytt och var nästan bombsäker på att jag hade den i DVD-hyllan, men nep, det hade jag då inte. Måste göra något åt saken.

Men vi kollar trailern istället! Julie Delpys kläder, jag dör! En likadan klänning (fast kort) med ribbskjorta under hade jag också. Och rutiga skjortan. Och Lemonheads i bakgrunden, aaaww:

*Träffade ingen Ethan Hawke dock...

24.08.2013 kl. 20:31

Tänk så det kan gå

Sofia skriver så fint och jag kan känna igen mig i mycket av det hon skrev.

För ganska ofta hajar jag till i min enorma lyckobubbla att hur kunde det gå så här bra till slut? För just mig? För exakt fem år sedan hade jag nog aldrig kunnat ens föreställa mig att jag någon månad senare skulle träffa dendär personen som skulle förändra mitt liv totalt. Att jag fem år senare skulle äga en gemensam, härlig bostad med honom, vara gift och dessutom ha en härlig liten bebis.

Och vara så himla lycklig samt känna en så stor kärlek för det två härliga personerna i min lilla familj, att jag ibland tror att jag spricker.

Tänk så det kan gå.

Kvinnan som inte vet vad som väntar bakom hörnet. (Flow Festival 2008)

01.08.2013 kl. 10:58

Nineties

På SVT går det just nu en helt fantastisk serie om 90-tals musiken, Nineties. Har missat de två första delarna, men man kan tydligen se dem på SVT Play.

Senaste asnittet handlade om svensk indie och hiphop, och då var mina gamla favoriter Just D representerade. Åh, som jag älskade det bändet, speciellt skivorna Rock'n'Roll och Plast. Tror jag har en vinröd pikéskjorta någonstans med Just D:s logga, måste nog gräva fram den.

Hittade tyvärr ingen annan video än från deras Beastie Boys-period, men ah, denna spelade vi nästan sönder under sommaren i Norge 2001:

18.06.2013 kl. 20:35

Solresa

I januari 2010 åkte ett relativt* nyförälskat par med äkkilähtö till Kanarieöarna, närmare sagt till Jándia i södra Fuerteventura. En vecka stannade där och älskade stället. Här kan du läsa mer (bilderna tycks dock ha försvunnit).

Solnedgång vid playan

Exakt fyra år senare återvänder de till samma ställe, denna gång med en nyss fyllda ettåring med sig och stannar där i två veckor.** Ni kan inte ana hur mycket jag ser fram emot det.

 

* Förälskade var (och är) vi alltså, men hade sällskapat i nästan ett och ett halvt år. Dvs relativt nytt par. Tre månader senare förlovade vi oss.

**Egentligen har vi ju inte alls råd att åka dit, men fan, den här resan har vi nog förtjänat! Och Bouncys andel är ju hela 50€...

16.06.2013 kl. 20:48

Jovanotti & jag

Radio Helsinki spelade idag Jovanottis 90-tals klassiker Penso Positivo (även bekant som tunnaren till serien Passi ja hammasharja). Började sjunga med i den, till Bouncys stora förtjusning, och insåg att jag fortfarande kunde orden till låten, som alltså är en slags räp på italienska. Jag kan ju då inte italienska sådär annars.

Det fick mig att få minnas min historia med Jovanotti: Någon gång på tidigt 90-tal (kanske 1992?) såg jag en slags kombinerad MTV-reklam och musikvideo och den unge glade artisten hette Jovanotti.

Typ såhär såg han ut då.

Fick låten bandad på kasett och minns att jag lite diggade den.

Några år senare dök denne italienare upp på MTV Europe igen, nu med låten Penso Positivo. Loved it!

1995-1996 spenderade jag i Österrike och bodde i nästan ett halvår ihop med en italiensk tjej. Hon bodde ganska nära Österrikiska gränsen, så sommaren 1996 åkte jag till Lignano för lite miniholiday och för att hälsa på henne. En kväll åkte vi med henne, hennes syster och deras kompis till en liten by, där det ordnades en Parmaskinksfest. Jep, du läste rätt. Där hängde Parmaskinka på tork och så åt vi dem inlindade runt en såndän brödsticka, som jag inte minns namnet på. Hade blont hår på den tiden och har nog aldrig känt mig så nordisk som jag gjorde på den festen. Men kul var det. I bilen på väg tillbaka till Lignano började flickorna lyssna på en skiva och sjöng vildt med till låtar som Ragazzo Fortunato och Ciao Mamma!. Undrade vad det var för musik, de visade skivan och jag insåg att jag ju visste vem denna Jovanotti var! Åkte vidare till en klubb och även här sjöng alla med till Ciao Mamma!. Stämningen var underbar och jag insåg att jag måste få detta på skiva.

När jag några veckor senare anlände hem till Finland, styrde jag stegen mot Free Record Shop (vem minns den kedjan?) och visst, där fanns skivan!

Lorenzo Raccolta heter den, en slags best of-skiva.

Efter några år blev ju Jovanotti känd här också med sin L'Ombelico del Mondo, och plötsligt visste alla vem han var. Men jag var lite nöjd över att jag fått ha honom för mig själv en tid helt ensam.

Än i denna dag är den en av mina favoritskivor, rekommenderar varmt att söka upp honom på Spotify. Ciao Mamma! är säkert min favoritlåt, den har jag sjungit med nå random italienare i nattbussen i slutet på 90-talet...

02.05.2013 kl. 16:54

Kultapossukerho

Var alltså till banken idag för att öppna konto åt Bouncy. Kunde ju ha gjort det säkert utan henne också, men vår banktant i Danske Bank ville absolut träffa henne och gulla med henne en stund, så vi förde henne näytille till kontoret i Malm.

Tanken var alltså att öppna ett sparkonto åt Bouncy, så hon har någon bas sedan när hon en dag vill flytta till eget (hur galet är det inte att tänka på sådant med en två månader gammal bebis...). Men nåja, samtidigt kollade vi att våra egna uppgifter var up to date. Samtidigt öppnades ett Kultapossukonto åt flickan, och det tyckte jag var lite kultsit. Undrar om Kultapossukerho finns ännu? Kanske man måste vara lite äldre för att bli medlem där?

Själv hörde jag till Jordglobsklubben på SYP/FBF, dvs Föreningsbanken. Heck, jag är ju typ uppvuxen på Senatstorgets kontor, där mamma jobbade. Minns att det var lite space-tema då och kontoboken(! Liksom hur gammal är jag?) var silverfärgad med hologrambild på pärmen. Väldigt imponerande. Om jag inte minns helt fel hette maskoten Pii?

Sen gick jag i smyg och öppnade konto i KOP, SYPens stora enemy, för att bli medlem i Jeans-club. Bankboken var naturligtvis i jeanstyg, man fick även en plånbok i jeanstyg och medlemstidningen där Hakki Hamsteri äventyrade. Tänk att man kan minnas allt detta så klart? När sedan SYP och KOP många år senare slogs ihop, kom det fram att jag hade ett extra konto där och jag påmindes plötsligt om mitt Jeansclub-konto som vuxit i ränta. Fem mark var min stora insättning i tiderna, minns dock inte hur mycket det fanns sedan efter kontoupptäkten.

20.03.2013 kl. 20:19

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin