Keikkavår/-vinter

Av diverse orsaker (främst pga dendär lilla typen som flyttade in hos oss för ett år sen) har det varit lite tyst på keikkafronten på sistone. Jag som ääälskar att gå på keikkor.

Nu ska det bli andra bullar: Om några veckor är det Veronica Maggio på STK och idag fixade jag biljetter till både Scandinavian Music Group i mars och Erlend Øyes akustiska solokeikka* i april, båda på Tavastia.

Speciellt den sistnämnde gläder mig enormt, Erlend får ju som känt ett enormt smil på mitt ansikte och är ju bara en fantastisk underhållare. Lite nervös är jag dock över att Pandan troligen (bara jobbturerna fixar sig) första gången ska se honom live också - tänk om han inte alls gillar Erlend? Ser hur som helst fram emot hans nya skiva - på italienska! - som lär komma ut snart. Glad är jag också att Hakuna vill följa med, släpade ju henne med mig senast Kings Of Convenience spelade i Finland.

SMG släppte ju ut en ny skiva, Terminal 2, för några veckor sedan, och det lilla jag hört, låter det som den SMG som jag gillar. På senaste skivorna irrade de sig lite för mycket åt countryhållet, vilket fick mig att fundera på att hålla en paus från bändet. Tror jag såg dem live senast lite före vårt bröllop, så det är ju lite tid sen senast. Levykauppa Äx hade ett erbjudande med cd+t-shirt och eftersom jag har två SMG-blusar som jag ääälskar, beställde jag nu även denna Girlie-modell i storlek XL. Lite besviken är jag nog, eftersom den är ganska traditionell bändipaita och helt för kort i min smak. Måste riktigt sätta feedback åt bändet på Twitter... Vi låter Bouncy presentera blusen:

*Sorry, triokeikka står det på Tikettis sidor...

06.02.2014 kl. 21:31

Jul, jul, strålande jul

I går hade vår kör sin traditionella julkonsert. Fick så starka flashbacks från förra året när jag var väldigt gravid och bara svettades, måste emellanåt springa ut och andas lite svalare luft och till slut inte orkade stå på scenen. Och nu satt plötsligt den lilla typen som sparkat i min mage i publiken!

Det var lite osäkert om Bouncy alls skulle komma på konserten, så jag blev så himla glad när jag efter övningen såg min mamma, Pandan och Bouncy, som skrattade på en bänk. Hon var så glad och fin genom hela konserten och efteråt orkade hon skratta och grimasera åt mina körkompisar, kände mig så stolt!

Mitt under konserten trippade en liten gullig flicka upp på scenen, eftersom hon fick syn på sin mamma i kören och jag kunde inte låta bli att tänka på hur antagligen Bouncy kommer att göra det nästa jul.

 

EDIT: Jaha, det kommer en såndän flickr-logga på bilden nuförtiden? Lite störande tycker jag, gör jag månne nåt fel?

EDIT2: Nu har jag loggat ut och in igen på flickr, men fortfarande lyckades det inte. Tycker embed-koden ser helt underlig ut dessutom. Kräpp. Nu kopsade jag bilden fårn Facebook, så antagligen försvinner den om någon dag, som de brukar göra. Murr.

19.12.2013 kl. 21:29

Boller med smør

Nåt tag på 80-/90-talet deltog mina föräldrar i en silverbröllopsfest i Danmark. Efter festen sjöng min finskspråkige far ofta på den dansk "snapsvisa", som sjungits ett antal gånger under festens gång, och låten har självklart etsat sig fast i mitt minne.

När Bouncy var helt liten, började vi tala om att baka Bouncy-bulle när vi satte talk på den lille rumpan och jag kom plötsligt ihåg denna låt. I dag är den en daglig rutin under blöjbyte och Bouncy börjar le redan när jag börjar sjunga Jeeeeg... Sedan jortsar hon med hela kroppen under låten och skrattar när jag kommer till slutklämmen bolle med rigtig smør (som jag idag förstod att egentligen är boller med dejlig smør, ännu bättre!) och skakar om hennes rumpa samtidigt. Jag vet, helt friska är vi inte.

Alla med nu:

08.11.2013 kl. 12:30

FOMO

Tidigare i höst/slutet av sommaren märkte jag att jag drabbats av tillfällig FOMO, dvs Fear Of Missing Out, ett fantastiskt uttryck som Karin lanserat. Vi missade Baltic Jazz pga brist på barnvakt och in i det sista funderade jag på hur jag skulle få det fixat att ens jag kunde gå ens en dag till Flow. Sen hade jag planerat gå och se på Ane Brun i Cirkus, men det lyckades inte heller och jag började märka att det här lite pärtade mig, som varit van att gå på keikkor och festare.

Så nu har jag köpt biljetter till Veronica Maggio i februari och Nöjesgalan* i december (istället för att se på livestream vid datorn, som jag gjorde med Bloggpriset 2012, med en tallrik smörgåsar på min höggravida mage). Dessutom funderar jag på att ta en sväng via Loose nästa onsdag efter körövningen, har ju faktiskt aldrig sett Bob Malmström live, konstigt nog.

Träffas vi på något av ovannämnda evenemang?

*Hej vi måst ju snacka etkon: var, när, vem?

03.11.2013 kl. 20:16

Datenight

Igår förde vi Bouncy första gången till farmor och farfar över natten. Eller farmor vaktade ju Bouncy på lande på sommaren då vi åkte till stan för ett par nätter, så stället var ju bekant.

Vi hängde där en stund och Bouncy hade hur kul som helst med nya leksaker som farmor grävt fram. Efter någon timme var det dags för oss att börja fara och direkt när jag satte på mig tröjan, märkte jag på Bouncy att hon nu insåg att något håller på att hända. Åh, vilket hjärtskärande skrik när vi skulle gå, men vad kan man annat än att bara gå. Och vi försökte bara intala oss att det bara är en bra grej att hon reagerar så här, det betyder ju bara att det finns ett band mellan oss. Och efter en tid ringde svärmor och berättadet att "itkut on itketty, nyt leikitään kulkusilla". Och efter det hade allt gått fint, vilket jag visste att det skulle gå.

Vi åkte på tumis till matbutiken (lyx), köpte lite "herkkuja" till senare på kvällen och så körde vi till Tölö. Hade sån lust på pizza, så vi bestämde oss för Dennis vid Tölö torg. Var ganska tomt och skönt där, och som bonus spelades gamla italienska eurovisioner i bakgrunden. Lite störande var den enorma mängden bananflugor som flög omkring, en dränkte sig i mitt vinglas och jag fick första gången i mitt liv använda mig av frasen: "Ursäkta mig, det finns en fluga i mitt glas."

Vi promenerade sedan till Ishallen genom fagra Tölö och ivriga som vi var, var vi på plats bland de första. Vi hör till de sällsynta, som faktiskt gillar att höra även uppvärmaren.

Untitled

Se så rakad min make är! Jep, Movember började idag, snart bor jag med Günther igen...

Untitled

The National var så bra igen! Vet inte om det var bändet - som är så speciellt för oss - eller bara det faktum att vi inte varit på just några keikkor under det senaste året (räknar inte riktigt med Neil Young & Crazy Horse). Det har ju liksom varit vår gemensamma grej. Nåja, vi har väl haft nåt annat för oss det senaste året...

Och vet ni, det gör så bra att vara helt på tumis ibland! Fast vi vet att vi har varandra här inne i babyåret, så finns det ju en så härlig liten typ i vårt liv, som vi överröser vår kärlek med och då blir det lätt att man inte ger samma uppmärksamhet åt den andre. Så nu fick vi chansen att bara vara VI under en kväll, kändes fint!

Fast visst kändes det lite konstigt att komma hem och inte ha någon att gå och smygkika på...

Funderade på att efter keikkan joina vårt musavisalag, som vi lämnat i sticket (yeah right) hela våren och hösten, men så var det så sent att det kändes skönare att åka hem, byta till pyjamas, äta glass och se på How I Met Your Mother. Natten sov jag så klart uruselt, vaknade konstant och kände mig verkligen inte utvilad när jag vaknade. Men frukost vid tv:n, liggandes på soffan utan brådis någonstans kändes ganska lyxigt det också.

Sen åkte vi efter vår hassuhiiri, som varit exemplarisk under hela tiden. Var enligt svärmor "ett lätt barn att sköta" och får komma när som helst på nytt dit. Vi ska nog försöka utnyttja barnvakterna lite mer nu, så att Bouncy också vänjer sig.

Jestas vilket dagboksinlägg, dethär är ju inte alls min stil. Tänkte redan radera halva inlägget, men äh, det får bli så här. Återkommer med nåt fiffigare.

01.11.2013 kl. 19:36

Searching for Sugar Man

Har hittills missat de tidigare Docventures-filmerna, men är så lycklig över det faktum, att Pandan bad mig sätta förra veckans dokumentär på band. För det var minsann en rörande historia och en lycklig sådan för en gångs skull, trots att det många gånger ser ut att bli ett tragiskt slut.

Searching for Sugar Man handlar alltså om Sixto Rodriguez, - eller Rodriguez, som hans artistnamn var - som på 70-talet spelade in två skivor, som aldrig fick någon framgång och han fortsatte sitt liv i Detroit som om inget hade hänt. Ett helt vanligt liv, som remppagubbe med döttrar. Little did he know att han samtidigt i Sydafrika blivit en superstjärna, där alla trodde han begått självmord. Helt fantastiskt.

Och musiken! Den spelar en så stor roll i filmen och när jag sökte upp Rodriguez' skivor på Spotify, så kändes det som om jag redan kände alla låtarna, trots att jag hört dem första gången i filmen. Men de är en så viktig del av handlingen och man faktiskt lyssnar på dem och koncentrerar sig på dem, de gick i alla fall helt under huden på mig.

Rekommenderar varmt! Lär ännu synas på Arenan i två dagar och ryktet säger att den även hittas på Youtube.

14.10.2013 kl. 20:43

Justin - vad hände sen?

Först efter att jag publicerat mitt tidigare inlägg insåg jag att jag tog för givet att alla förstod att jag talade just om Timberlakes Justin och inte Biebers poitjin. Lite generationsglapp där liksom.

Anyway, efter att jag länkat till mitt Justin-inlägg på Twitter, fick jag direkt respons av Aleksi Pahkala, på svenska dessutom:

Untitled

 

Självklart lyssnade jag på Mahtavaa Helsinki Mahtavaa (som varit ett av mina favoritprogram genom åren) på fredagen och fortsatte twittra om grejen med Pahkala. Och visst kom den sen (i sin helhet!) i Toivekolmekybä (utan att jag ens önskat den) och Pahkala berättade i korthet vad jag skrivit om på bloggen. Dessutom länkade han till inlägget på Radio Helsinkis Facebook-sida, vilket jag tycker är extra schysst. Aj vitsi så jag älskar sociala medier ibland!

Att han dessutom spelade Röyksopps Eple (med detdär telefonsamtalet med norsk accent före - jag vet att i alla fall Anna, Lotta, Malin & Mette säkert vet vad jag talar om!) i samma sändning fick mig helt euforisk. Även den var nämligen mitt ringljud i flera år.

Och visst reagerade Micaela också på mitt Jyrki-minne, läs här!

06.10.2013 kl. 20:15

Justin (Now, everybody DANCE)

Året var 2002. Jag var inne i min värsta "jag-lyssnar-bara-på-bra-musik"/High Fidelity-meininkin och det var viktigt att man lyssnade på "rätt" artister. Kom hem en dag till min lilla etta i Tölö, knäppte på Radio Helsinki (den enda rätta radiokanalen) och mina öron nåddes av en helt sjukt svängig låt, som jag inte kunde låta bli att ta några danssteg till på min röda Ikea-matta under min discokula. "Sjukt bra låt, vem månne det här är?" hann jag tänka innan Njassa avslöjade att det var Justin Timberlakes senaste singel Like I Love You.

Nooooooooo!!! Justin Timberlake?! Det där nördiga krullhuvudet från pojkbändet 'N Sync, de som en gång av misstag blev inlåsta i ett litet omklädningsrum mitt under sändningen av Jyrki (undrar om Nickby-Micaela var med om den händelsen?)! Nej, nej, nej, det var bara inte möjligt att gilla honom!

Såg efter ett tag videon till låten, där Pharrell Williams och Justin är ganska bedårande och dansar i slutet sådär oemotståndligt att man bara måste dansa med. Och falsetterna man bara måste yla med i! Helt underbart. Och jag måste medge: jag gillar denhär låten.

Nu minns jag inte helt exakt ifall jag direkt köpte skivan Justified, eller om jag väntade på att höra ytterligare singlar (det fanns inget som Spotify då, kids), skivan var dock ett mästerverk. Så sjukt många bra låtar att det inte är klokt. Och hur lycklig blev man inte varje gång t.ex. Aleksi Pahkala satte på just Like I Love You under någon av de legendariska Radio Helsinki Club:barna. En dålig DJ avslöjades alltid ifall den bytte till följande låt innan slutdelen (den bästa delen!) av låten, det gjorde inte Radio Helsinki-dj:na. Slutdelen var även min rington för sms i mina två förra telefoner.

Justifieds uppföljare var bra den också, men inte helt lika fenomenal som den förste. Döm om min besvikelse när Justin kom ut med en ny skiva och det var bara tråkig "kutumusiikki" som jag inte alls stod ut med. Hade helt missat att han kom ut med en skiva till och på basen av ett par låtar jag hört, är den lite mer dansant, diskostuket finns där.

Har aldrig tyckt att Justin är het, han är liksom bara inte min typ (han är ju liksom ingen Erlend Øye...), men jag måste medge att han är en entertainer, speciellt som programledare för MTV Awards. Och hans imitation av Bon Iver är ju priceless!

När Justin hade keikka i Stockholm, bad min kompis mig dit, men jag var totalt pank (när var jag inte det under mina singelår?). Nu kommer Justin till Helsingfors och jag lever på hemvårdsstöd och kan inte annat än skippa keikkan (vågar inte ens tänka vad biljetterna kostar). Yhyy.

Men nu glömmer vi det och dansar istället loss till låten som fick mig över på "the dark side". Det omtalade bästa stället kommer vid 3:50, missa inte det:

 

03.10.2013 kl. 20:12

Körsång

När jag idag läste i Hesari om den 82-åriga Maija, som söker en kör att sjunga i, började jag fundera på det här med körsång och vilken viktig del av mitt liv det alltid varit.

Som barn sjöng jag i församlingens kör. Jag tror inte det riktigt fanns många andra alternativ på 80-talets Drumsö. Kören var bra, men självklart var det en massa Jesus-sånger om Josef i brunnen och om den barmhärtige samariten. Stackars mamma, som ofta måste delta i de tråkiga gudstjänsterna för att barnkören uppträdde där. Vi var inte precis familjen som sådär annars gick i kyrkan. Nu minns jag inte helt exakt hur länge jag sjöng där, men tror nog det pågick en god tid under lågstadiet, eftersom jag ännu i femman var med som vikarierande tärna för Finlands Lucia (jep, jag gick i femte klass, men var lång för min ålder...) på några åldringshem och detta skedde just via församlingens körledare.

I högstadiet sjöng jag i Candiris-kören i Esbo musikinstitut några år. Kören leddes av en peruansk kvinna, så vi sjöng mycket sydamerikanskt. Vet inte riktigt varför jag slutade där, tror jag ville vara lite "tuff" och accepterad och körsång passade inte in i den imagen. Inte i alla fall i min klass. Samtidigt föll även mitt pianospelande bort. Synd, otroligt synd.

Efter gymnasiet och några år utomlands sökte jag in till Serenakören i Esbo och kom in. Där sjöng jag ett antal år och var med om många fina och spännande resor men var visst tvungen att sluta, när studierna med slutarbete kom emellan och jag inte hade den tid som krävdes för kören. Tror körens framgångsrika "golden days" var lite över också vid det skedet, så bristen på motivation lyste lite över alla.

För några år sedan, efter några år av solosång, började jag sakna körsjungandet igen och hittade - via bloggen faktiskt - en fantastisk kör, vars existens jag inte ens vetat om förut! Det har tagit lite tid för mig att vänja mig vid att man inte tar allt på så blodigt allvar, men den passar för min livssituation perfekt just nu. Trevliga körkompisar, avslappnad och mångsidig repertoar, perfekt för mig just nu. Visst känner jag att jag något tag igen kanske behöver lite mer utmaning i körsjungandet och har lagt några körer bakom örat, men den dagen har inte kommit än.

Det som gläder mig så otroligt mycket, är att även min pappa, i 72-års ålder, börjat sjunga i kör. Hans morfar var aktiv sångare i Viipurin laulu och jag har alltid varit av den åsikten att min pappa sjunger otroligt bra och tonsäkert. När han blev pensionerad upptäckte han charmen med karaoke och ända sedan dess åker mina föräldrar aktivt på kryssning, där min pappa rular på karaokescenen. Åker du med Eckerö Line nåt tag, kanske det lönar sig att kolla in karaokebaren. I våras grundade Stadin Slangi en splitterny kör och pappa, som varit aktiv inom föreningen sökte ju direkt dit. Helt underbart!

Min fina pappa sjunger Akselin ja Elinan häävalssi på vårt bröllop (efter tal på stadin slangi - självklart!).

23.09.2013 kl. 19:58

Räpetiräp

Ah, det har kommit ut en ny Ipanapa-skiva: Ipanapa räp! Den måste ju Bouncy definitivt få, eftersom hon ju är den enda äkta Olarsbon i denhär familjen, "syntyperäinen Olarilainen". Och som känt är Olarsräp ganska kova juttu, yo.

Lite försmak av Heikki Kuula (diggar speciellt dendär bebben i apdräkten):

HAU. HAU.

31.08.2013 kl. 11:24

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin