Här följer ett filmtips: Mortified Nation, som finns bl.a. på Netflix. Underbar och sympatisk dokumentärfilm om en slags "standupklubb", där vanligt  folk läser upp de mest pinsamma utdragen ur sina barndoms-/ungdomsdagböcker. Fantastisk underhållning!

Och samtidigt mindes jag alla mina dagböcker (jag har skrivit MÅNGA), som jag inte vet om jag skulle klara av att läsa idag, speciellt inte högt. Senast jag läste dem hettade det till i kinderna av pinsamhet, oj oj oj... Skönt att även andra har liknande upplevelser.

På tal om dagböcker. Vad i all sin dar ska man göra med dem? Vill ju aldrig att någon skulle läsa dem, speciellt dem jag skrivit i vuxen ålder. Och herrijee om en tonårig Bouncy fick tag på dem, nej nej nej...

Vår familj lider av ett habegär. Nämligen habegär för en SUPboard. 

Redan under vår bröllopsresa i Nya Zeeland vintern 2012 beundrade vi dessa och förra sommaren bara förstärktes febern eftersom de plötsligt blev populära även här.

Men fan, de är ju så dyra och några överlopps pengar finns inte i dethär hushållet. Så vi fortsätter drömma.

Min pappa har ju en stadig (orange!) surfbräda från 70-talet av märket PopSurf, som skulle vara perfekt för ändamålet, bara paddeln/åran fattas (den används till "vanlig" paddling, så en sån åra finns). Problemet är att den är på fel lande, eftersom det inte är där vi spenderar våra semesterdagar...

Denna bild är från Wellington...

...och denna från Auckland.

Hjälp en nybörjare: Hur ska man egentligen klä en ettåring till stranden? På lördagen hade Bouncy UV-dräkt & simblöja på, men noterade att just ingen annan hade varken blöja eller UV-dräkt. Igår satsade vi då simppare & solkräm (joo joo, man borde int få sätta solkräm, jaada jaada...) & utan blöja. Kisi kom det på stranden, men det är ju inte så farligt, eller hur? Såklart är UV-dräkt att rekommendera, men känns att flickan får så hett i den...

Bör tilläggas att den tid vi spenderar på stranden är sen eftermiddag, från 15/16 framåt.

Jag har njutit så av att kunna cykla igen. Bouncy tycks digga det också, efersom hon sitter och sjunger och pratar under färden. Ibland lyfter hon på min blus och säger "kukkuu!". Men samtidigt är det ju lite skrämmande med så "precious cargo" bakom en, och därmed cyklar jag naturligtvis ganska försiktigt.

Jag är ju till grunden en "sählä", som vi någon gång diskuterat med Pia på kontoret om, att man hela tiden mokar på ett sätt. Jag är försiktig och noggrann, men har lätt sönder saker, slintar och faller osv. Nå, har väl lite gått omkring och vetat att något kommer att hända med cykeln och så skedde det jag fruktat i går...

Cyklade hem från stranden och vägen från Mattby strand till Iso Omena har ganska många branta ner- och uppförsbackar, som korsar med en annan väg. Körde försiktigt ner, men hade inte räknat med att farten i den tredje uppförsbacken bara plötsligt tog slut, helt som mot en vägg. Sadeln på jopon är pyttelite för hög, så att jag alltid måste hoppa av, när jag stannar, men det hann jag inte nu. Som i slow motion föll cykeln mot en buske och till slut låg jag i princip på Bouncy och kom inte upp. Tur att Pandan var bakom oss och med supersnabb reaktion rev han upp mig och lyfte upp cykeln med Bouncy. Vi var helt skräckslagna och kollade att allt var ok med flickan, jag hoke "förlåt, förlåt, förlåt" och hennes undreläpp började lite darra (säkert främst pga vår reaktion), men så sade hon "oho!" och verkade helt ok. Tur att det hände så långsamt och mot en buske, och tur att hon hade hjälm på.

Men jag skakade ju bara och vi var tvugna att byta cyklar. Idag cyklade även Pandan med min cykel med Bouncy (som verkades trivas lika bra ännu idag), medan jag njöt av att inte ha extra tyngd på cykeln. Men jag måste nog snabbt våga mig ut och cykla med henne igen, annars kan det bli att jag får traumor av detta. Bäst bara att leda cykeln för uppförsbackarna. Och det första vi gjorde idag var att sänka på sadeln.

Man blir ju bara så skrämd när något sådant händer. Lite som när Bouncy fått sin höftskena som några veckor gammal och vi var på café där jag skulle ge mjölk åt henne. Undrade varför hon bara skrek som besatt trots att hon fick mjölk, tills Pandan märkte att hennes ben var helt vridet vid mitt ben... Fan, så man känner sig som en så skit morsa i sådana stunder! 

Någon minut innan incidenten...

Åka rutschbana t.ex!