Bron/Broen

I slutet av graviditeten och i början av babybubblan såg jag igenom den dansk-svenska serien Bron/Broen, som rekommenderades åt mig. Och jag kan definitivt rekommendera den vidare! Gillade huvudpersonerna och en extra skön detalj var den danske polisens hem som var fylld av designprylar. Bl.a. Iittala bongades ett antal gånger. Även de finska bloggarna Uusi Muste och Kouttu har behandlat detta ämne.

Men det som speciellt mycket behagade mig var låten som spelades i introt. Tack vare Shazam fick jag reda på att det är ett danskt "projekt", Choir Of Young Believers och den begeistrande låten heter Hollow Talk. Njut:

 

22.03.2013 kl. 16:08

Låt hjärntvättningen börja!

Varje år brukar det räcka en tid innan jag hör alla bidragen till årets Eurovisioner, främst pga att låtarna är svåra att hitta på Spotify och jag har helt enkelt inte tid att sitta framför datorn och lyssna på låtarna från Youtube. Idag fick jag snilleblixten att hetkinen, nu har vi ju AppleTV och via den kan jag lyssna/se på Youtube i vardagsrummet! Så fram med länken där alla låtarna kommer putkeen, Bouncy i famnen och flaskan i munnen.

Fan, så skrämmande dendär fru Tyler är nuförtiden! Är hon en vaxdocka?

Hann inte komma värst långt, men lyssnade kanske en tio låtar och bland alla gäsp-bidrag hoppade en låt helt tydligt fram: Malta! Nå, kanske ukulelen i början bidrog till att jag blev mer alert, men diggade även låten och videon. Min favorit so far! Och liksom NÄR har jag haft Malta som favorit? Typ aldrig...*

 

* Sorry Micko, jag vet att du skulle vilja att jag skulle nämna Fabrizio Faniello, men nep... Du får ha honom helt för dig själv!

20.03.2013 kl. 12:09

Ukulelebloggen

Jag har som plan att skriva en förlossningsberättelse, men behöver lite mer tid för det eftersom det säkert blir en låååång story. Plus att alla pappren som bäst är hos rådgivningen och jag får dem tillbaka först nästa vecka.

Men en grej tänkte jag dela med mig: Hade tagit med mig musik, några mixed tapes och sen alla fyra EP's av Wellington International Ukulele Orchestra på en skiva. Lyssnade på skivorna vid ett tidigare skede, när jag låg där i mina sammandragningssmärtor och spydde med jämna mellanrum, men då märkte jag att jag fick bara piss i huvudet av musiken och var rädd att jag får trauma för mina favoritlåtar, så vi måste stänga av den.

När jag sedan äntligen hade fått tredje epiduraldosen, kändes det igen okej med musik och slutligen föddes Bouncy till takterna av ukulelemusik. Lite innan mindes vi med Pandan med värme hur vi ett år tidigare varit i Nya Zeeland och nu befann oss i en förlossningssal.

Tyvärr minns varken Pandan eller jag vilken låt som spelade exakt då Bouncy kom till världen, men har lite fiilis att det kanske var denna:



Måste ju såklart berätta detta åt bändet själv på deras Facebook-sida och de svarade direkt med: "What? Amazing! Congratulations." och så bad de mig maila min adress. Iiik, så spännande!
23.01.2013 kl. 21:00

Owner Of A Lonely Heart

Sista delen av Metal Evolution handlade om Progressive Metal. De flesta bänden berättade hur de fått sin inspiration av äldre bänd som Genesis, Rush och YES.

Det lustiga var, att efter programmet spelade följande YES-låt (den enda låt jag vet av bändet) i mitt huvud, trots att det är ganska långt från progressiv metallmusik. Men jag diggar:

18.12.2012 kl. 13:16

Den galna veckan

Som jag nämnt fast hur många gånger så var förra veckan fylld av roliga happenings, men som kanske inte var de mest ideala för en gravid kvinna i 9e månaden. Här kommer en liten sammanfattning:

Körens julkonsert: +övning ett par dagar innan och ett par timmar innan konserten = en massa stående. Så fort konserten började, och salen var fylld med människor, levande ljus och varm glögg, kände jag hur svetten började rinna och andningen blev tyngre. Skulle medverka i en solokör, som jag fick lite panik för, eftersom jag knappt klarade av de andra låtarna. Som tur var det en rätt avslappnad tillställning, så under allsångerna, smet jag ut och satt en stund och drack vatten och hoppade in när jag kände att jag behövdes. Roligt var det dock!

Kristina från Duvemåla: När jag beställde biljetterna i typ februari, hade jag ju ingen aning om i vilket skick jag skulle vara i december. Väntan har varit lång och det var värt väntan! Så fort prologen började, vattnades mina ögon och så var jag rörd längs hela föreställningen. Storbrölade inte, som jag var rädd att jag skulle med mina hormoner, och blev inte så medtagen i historien som jag blev 1999 på Cirkus i Stockholm, utan nu snyftade jag mest till de vackra, och ack så bekanta låtarna. Maria Ylipää var fantastisk, så även resten av ensemblen, speciellt killarna som spelade Robert och Karl Oskar. Säkert första gången jag sett en musikal på Svenska Teatern utan att känna sk "myötähäpeä". Svanskotan gillade dock inte bänkarna och promenaden till Kampen i lös snö var inte den skönaste eller lättaste och jag fick igen välkomna min ovän foglossningen.

Lilla Jul: Föreställ er att som höggravid komma till firmans lillajulsfest och inse att ett av programnumren är winetasting... Där satt jag med sex fyllda glas framför mig och kände mig lite bitter (trots att jag inte en enda gång under min graviditet saknat alkohol, det var liksom inte juttun). Fick dock en muminskål framför mig som spottskål och beslöt mig för att ändå delta lite, trots att jag kört med totalvägran under graviditeten (och blivit superstörd på alla "nå nog kan du ju ta ett glas, jag drack nog med gott samvete under min graviditet!" - Joo joo, du må ha gjort det, men jag vill inte, respektera mitt beslut, tack.). Stämningen var god och kvällen blev ganska sen - vilket märktes följande dag: mådde riktigt illa i ett par dagar och led av en fruktansvärd huvudvärk.

The Hobbit: Filmen vi väntat på ända sen vi kom tillbaka från Nya Zeeland skulle förstås ha premiär just nu. På söndagen var det dags för oss att äntligen se den. Oroade mig i förväg hur jag skulle orka sitta i 3h (fick för säkerhetsskull kantplatsen), om jag skulle få huvudvärk pga 3D-glasen och migrän ett par dagar innan och om jag bara skulle måsta springa och kissa under filmen. Inget av dessa visade sig vara ett problem, MEN hade inte alls tänkt mig att volymen skulle vara så hög som den var (råkade dessutom sitta helt under högtalarna). Bouncy-stackaren var helt till sig och sparkade och härjade genom hela filmen, jag fick svettattack och andnöd, så helt njutbart var det inte. Synd. Och det fanns ju inte precis många tysta stunder i filmen, hela tiden attackerade någon och the Orchs brölade på.

Och så har det varit en massa annat spring och fixande av praktiska grejs. Som sagt, denhär veckan ska jag försöka vara hemma så mycket som möjligt. Och kan inte beskriva hur tacksam jag är över beslutet att fira julafton bara på tumis i eget hem.

Herrejess, vilket mastodontinlägg det blev. Dethär med kort sammanfattning är clearly inte min grej.
18.12.2012 kl. 12:35

Metal Evolution

En av höstens höjdpunkter på Yle Teema har definitivt varit serien Metal Evolution.

Som det säkert kommit fram via bloggen, så är kanske inte metal min favoritgenre precis när det kommer till musik, så det bevisar hur bra serien är gjord när den får t.o.m. mig fastklistrad framför tv:n en gång i veckan. Stämningen är humoristisk och kanadensiska "programledaren" Sam Dunn är supersympatisk. Jag diggar att han tar upp alla olika genrer, även dem han inte själv kanske uppskattar.

Nu är ju serien på sin slutraka redan, men månne den inte går att se på från nätet.

04.12.2012 kl. 14:06

Ännu lite ukulele

Härliga Wellington International Ukulele Orchestra publicerade häromdagen sin nya video, precis vad man behöver i novembermörkret:

27.11.2012 kl. 21:40

Ukulelebloggen

Mina trogna läsare kanske minns projekt T.O.F.U.O?
Tja, det började lovande: soliga kvällar då vi satt på verandan i Dalsbruk och plinkade på våra ukulelen, försökte oss bl.a. lite på The XX's Crystalised och Kate Nash's Foundations (gick helt bra, utmaningen var dock själva texten i låten, eller närmare sagt mängden av den).

Men sen tog det fina vädret slut och vi hade inga möjligheter att sitta på verandan om kvällarna. Inomhus var tv:n på högsta volym varje kväll (the joys of spending summer with the family...) och allmän hässäkkä sådär annars också, så helt omöjligt att ens tänka sig bli inspirerad att ta fram ukulelen. Och eftersom man inte är någon mästare ännu, vill man inte utsätta någon för att tvingas lyssna på träning. "Eiku... eiku... eiku..."

Sen var det mitt dåliga tålamod och min perfektionism. Jag tappar direkt tålamodet om jag inte kan något direkt och om ingen kan lära mig på rätt sätt. Jag är alltså inte typen som sitter och filar och filar för mig själv tills jag behärskar något, utan istället får det bli. Lite som när pappa i början av 80-talet skulle lära mig windsurfing och jag gång efter gång hamnade i grannarnas strand (piiiinsaaaamt!) pga krångliga vindpustar i vårt sund. Istället för att berätta åt mig HUR jag skulle komma bort därifrån och VAD jag skulle göra, sade han bara lugnt småleende "no tuu nyt sieltä" eller något dylikt, vilket fick mig helt rasande.

Med ukulelen är mitt problem "strumming", alltså dendär rytmiken när man akkompanjerar. Jag tappar helt rytmsinnet, speciellt om jag ska sjunga samtidigt. Pandan behärskar det helt ok, men vet inte hur han ska lära mig det och så blir jag igen frustrerad.

MEN: Tacka vet jag Zooey Deschanel! Fick igen lite inspis och började leta efter julsånger för ukulele och insåg att Zooey spelar typ precis lika simpelt som jag. Ljuvligt! Denhär ska jag nog lära mig att behärska tills julen:

22.11.2012 kl. 13:20

Glee

Jag tycker att Glee är en av de mest irriterande serierna ever. Jag avskyr alla karaktärerna, den snabba, hysteriska takten och hela elaka stämningen i serien.

Men ändå vill körnörden i mig se på serien, bara för låtarnas skull. Ett plus får serien för att lyfta fram 80-tals band som Journey och Hall&Oates för kidsen idag.
Och efter förra veckans avsnitt fick jag en enorm lust att se på West Side Story - min all time nr 2 favoritmusikal (inget vinner Sound Of Music).

Men usch, hemsk är serien ändå.

 


Men inget vinner ändå Arnolds version av Journeys klassiker:

 
21.11.2012 kl. 13:45

Ei ole sellaista pimeää, jota minun hento käteni ei torjuisi

På måndagen uppfylls en av mina drömmar sedan länge: jag får tillsammans med en kör uppträda med en Ultra Bra-låt. Att det ännu råkar vara Minä suojelen sinua kaikelta gör inte saken sämre.

Har tidigare förklarat min kärlek för bändet här på bloggen och hur viktig den och alla dess skivor var i ett visst skede av mitt liv. Idag fick denhär låten en helt ny mening för mig, när en bekant berättade hur hon sjungit just den låten åt sitt adoptivbarn och hur viktig den är i deras liv.
Under kvällens övning kände jag plötsligt hur jag sjöng sången åt lilla Bouncy i magen och ögat blev direkt fuktigt. Hur dethär hormonmonstret ska hålla sig från att börja storbröla på måndagen mitt under konserten är ett mysterium.

Hittade ingen bra version av låten, så denhär videon från Provinssirock 1999 får duga. Samma sommar såg jag dem live på Hietsu.

17.10.2012 kl. 23:30

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin