Förlossningsberättelse

14.02.2013 kl. 17:08
Torsdag 10.1 (beräknad dag) kl. 08: Jag tror att slemproppen gick och meddelar detta till Pandan, som just stuckit på jobb. Han ringer ivrigt och frågar om han ska komma tillbaka hem och jag lugnar ner honom med att det troligen inte händer något på dagar ännu. Men spännande att veta att något är på gång.

Under dagen dricker jag en massa hallonbladste, går i bastu, cyklar på konditionscykeln, för nu ska typen ut!

Fredag 11.1 kl. 07: Haft en sömnlös natt, eftersom jag drömt flera ggr att vattnet gått och vaknat i panik och känt efter i sängen men konstaterar att det är bara jag som svettas. Ska gå på toaletten och känner plötsligt hur något rinner långsamt längs med benen och upptäcker att det är ljusrött. Ringer till Jorv, där dom bekräftar att det nog är vattnet som gått, eller börjat läcka, eftersom det inte skett något ”swooosh”-fenomen.


Eftersom jag inte har sammandragningar, får jag instruktionerna att vila hemma och om inget hänt tidigare, så ska vi komma till Jorv senast kl 19 på kvällen pga infektionsrisken.


Hela dagen känns som en enda lång väntan och vi ser ett antal avsnitt av How I Met Your Mother. Jag vet att jag borde sova och försöker sova upprepade gånger, men det bara inte lyckas, eftersom allt känns så spännande.

 

Kl. 19 åker vi till Jorv, där jag undersöks. Blir lite störd på att alla tycks misstänka att vattnet på riktigt gått, eftersom det inte syns i bindan och testet dom gör visar svagt positivt att vattnet faktiskt gått. Det visar sig att det börjat läcka högre upp och allt har inte ännu kommit ut.
Medan vi sitter i väntrummet bland en massa stönande och stånkande kvinnor, inser vi att we’re not quite there yet och mycket riktigt, skickas vi hem över natten. Men senast 08-tiden följande morgon bör vi komma tillbaka.

Jag är ganska trött när vi kommer hem och ser fram emot att få sova en natt i egen säng. Direkt när jag lagt mig under täcket, börjar sammandragningarna. Flera gånger har folk frågat mig: ”Har du sammandragningar?” och jag har svarat: ”Ööh, kanske, jag vet inte riktigt?” eftersom det lite rivit i magen. Men NU vet jag plötsligt hur sammandragningarna känns. Använder en värktimer-app och inser att sammandragningarna kommer med ca 8 min mellanrum. Natten blir helvetisk, jag svettas som en liten gris och Pandan snarkar brevid i all sin ro, så till slut måste jag flytta mig till den lite svalare soffan, så jag inte störs av snarkandet.

Lördag 12.1. kl 03: Ringer till Jorv och undrar när jag borde komma in, om sammandragningarna kommer med 6 min mellanrum. Hon säger att jag ska sluta räkna sammandragningarna, ta värkmedicin och sedan komma in när jag inte helt enkelt står ut med smärtan längre. Efter detta får jag lite sovet, eller hur bra man nu sover med 6 min mellanrum.

Kl. 07: Vi äter frukost och jag spyr plötsligt upp allt jag ätit.

Kl. 08: Vi anländer till Jorv. Undersöks av en jättetrevlig barnmorska, som konstaterar jag är bara lite öppen ännu, så vi kan inte göra annat än vänta. Hon märker att jag är galet trött och mår illa, så vi flyttas till ett rum, där vi får vara på tumis. Jag får någon spruta i ryggen som sätts i muskeln, ett piller och en värmedyna på ryggen och så somnar jag. Eller Pandan räknar mina sammandragningar med appen, men jag somnar ofta innan jag hunnit meddela att den tagit slut. Jag är helt veke och har ingen koll över tid och händelser. Ganska länge är vi i rummet och alltid emellanåt försöker jag äta någon soppa eller dricka saft, men spyr till slut upp allt igen.

 

Kl. 15: Flyttas till förlossningssalen. Enligt förlossningsberättelsen står det ”Kalvojen puhkaisu” kl 15:25 (har inget minne av detta). Följande rapport finns skriven av läkaren ungefär samma tidpunkt: ”Supistuksia, mutta synnytys ei vauhdittunut. Kohdunsuu auki 2cm, paksu pehmeä reuna korkeudella -2. Kalvot pitkin päätä. Korkea vedenmeno, Laitettu scalp ja myöhemmin aloitetaan Syntocinon.” Jag antar att det sistnämnda är just sprutan jag fick i ryggen.

Kan inte göra annat än ligga på vänster sida, eftersom jag på höger sida får så paha halsbränna. Försöker ställa mig upp och luta mot en jumppaboll, men spyr direkt. Fast jag sett till att inte ha ett manuskript för min förlossning, hade jag ändå skrivit ett brev med mina önskemål och hoppats på att få testa på t.ex. bassängen, akupunktur och att röra på mig, men inget av dessa lyckas pga illamåendet (och bassängen pga infektionsrisken, eftersom vattnet gått så länge sedan). Vid ett skede när smärtan är riktigt illa, börjar Pandan massera mig på ryggen (vilket jag tidigare sagt att han sen ska göra), men det har motsatt effekt och jag spyr, vilket leder till ännu värre sammandragning.

 

Min förlossning in a nutshell

 

Vid något skede testar jag på lustgas, men precis som jag misstänkt, börjar jag må ännu mer illa och spyr. Inte min drog alltså.

Pandan sätter på musik, men efter en stund inser jag att jag bara blir irriterad av musiken och ber honom stänga av den, av rädsla att jag får trauma för just den musiken (Wellington International Ukulele Orchestra) och aldrig kan lyssna på det pånytt. Jag håller mig ändå lugn och får inga raivare. Känner mig mer bara ynklig och trött.

 

I grannrummet pågår en förlossning, och vi hör hur kvinnan skriker och vi hör bl.a. ”Apua, auttakaa!”. Jag bestämmer mig därmed (precis som min mamma i tiderna) att jag tänker banne mig inte skrika sådär. Därför kanske inte barnmorskan direkt förstår hur smärtsamma sammandragningarna är och hela tiden nämner att vi kan sen sätta epiduralen när jag känner för det och på något sätt får jag inte sagt det tillräckligt klart att jag vill ha det NU.

Ca. kl 18 (kanske?): Jag kräver epidural och anestesiläkaren inkallas. Innan det töms min urinblåsa med kateter, eftersom jag inte lyckas kissa. Har helt enkelt inte kissbrått, trots att jag försöker. Jag ser aldrig läkaren, hör honom bara. Det gör inte ont, men det känns obehagligt när han sörkkii i ryggen och dessutom lyckas det inte på första gången. Det värsta är när sammandragningarna kommer och jag får absolut inte röra på mig. Till slut lyckas det och när det till slut börjar inverka och ryggvärken försvinner, känns det som om jag kommit till himmelriket.

 

En ny – om möjligt ännu trevligare - barnmorska anmäler sig, Paula heter hon. Med sig har hon en barnmorskestuderande, Jessica, som är finlandssvensk (men vi kommer ändå överrens om att hålla oss till finska, så att Pandan förstår allt). Jessica är nästan hela tiden i rummet, vilket känns skönt, men hon meddelar ändå att hon kan lämna oss i fred, ifall vi vill vara på tumis.

 

Kl 22: Får min andra dos epidural och är öppen ca. 4-6 cm. Här börjar livet lite vinna, eftersom jag även fått glukosdropp pga mitt spyende. Vi försöker med musik pånytt och nu känns det bättre. Fnissar åt vissa Flight Of The Conchords-låtar som jag satt på en specialmix jag gjort inför förlossningen med feelgood-låtar. Vi börjar inse att vårt barn kommer att bli en födisgåva åt mig.

 

Spännande, vad kommer det att bli?

Plötsligt börjar jag känna att jag skulle kunna börja pusha snart och när jag förklarar att det känns liksom jag sku ha skitbrått, så inser man att det nu börjar hända. Jag får krysta en gång riktigt ordentligt och barnmorskan konstaterar att kanten försvann med den pushen. Det kan alltså börja. Urinblåsan töms igen och jag får min tredje dos epidural.

Pandan sätter igen på ukulele-skivan och vi konstaterar att det är ganska overkligt att vi för exakt ett år sedan befann oss i Nya Zeeland på bändets keikka och nu är i en förlossningssal i Finland med deras musik i bakgrunden.

 

Söndag 13.1. kl. 01:05 börjar ponnistusvaihe(krystningsskedet?), som enligt mig inte känns värre än en paha förstoppning. Pga min dåliga rygg önskar jag att få föda liggandes på sidan, alltså kylkimakuulla. Jag minns inte exakt vad vi talar om, men något skojar jag och barnmorskan konstaterar skrattande ”Harva synnyttäjä kyllä hymyilee tässä vaiheessa!”. Bra fiilis i allmänhet.
När huvudet är nästan ute, börjar dock svidandet och jag konstaterar (Obs, skriker inte) ”nyt sattuu!”. Jag börjar känna hur krafterna tar slut och är nästan redo att ge upp, när dom säger att babyns hjärtljud försvagats och att det NU gäller att få ut den, annars blir det snitt. Av det får jag en ny dos krafter och vips är babyn ute.

 

Kl. 01:42 berättas att jag fött en flicka och jag får henne på min mage. Minns att jag blir frustrerad över att jag bara ser hennes huvud uppifrån, så Pandan tar ett foto, som jag direkt får se.
Pandan, som sett ALLT pga min ställning, säger att han konstaterade redan när huvudet kom ut att från ögonen uppåt var det en kopia av honom, medan nedredelen var en kopia av mig.

Vilken liten rumpnisse!

Kaikkensa antanut...

Sen börjar kanske den otrevligaste fasen av förlossningen, vilket jag som tur läst om bl.a. på Najas blogg, så jag var ändå lite förberedd på det.

Först ska moderkakan ut. Det tar lite tid och det trycks på min mage och här har epiduralens verkan tagit slut så det gör ganska ont. När den väl kommer ut 20 min senare, börjar de undersöka den och den verkar vara lite söndrig och det misstänks att delar av den blivit inne. En läkare konstaterar att den nog är hel, men att vi bör följa läget.

 

Jag behöver inte klippas, men några små sår har ändå uppstått och de måste sys. Och fy fan så det svider! Trots att jag har det lilla underverket på min mage, känns smärtan ändå så enorm och den lilla bedövningen jag får känns ingenstans. Vet inte hur många ggr det sägs ”Joku täällä vielä vuotaa... Mä oon pahoillani, mut mä joudun vielä vähän sörkkimään täällä.”. Lustgas hade hjälpt, om jag kunnat ta det.

Innan man får komma upp till bäddavdelningen, måste urinblåsan tömmas och eftersom jag igen misslyckas kissa, måste katetern in och denna gång värker det något enormt. Fy fan!

Jag leds till duschen där jag med mina sista krafter duschar mig, medan Pandan får bada Bouncy och allt vad det innebär. Han får även sitta med henne i en stol med sk ”kengurumetoden”, att hon som nakupelle får vara mot hans bara hud.

 

 

Vår kvällsmåltid/frukost hämtas och vi avnjuter den mitt i blodbadet, helt absurdt. Jag är döhungrig, men samtidigt orolig över att maten inte ska hållas inom mig. Måste lägga mig en stund, men det värsta illamåendet tycks vara över. Barnmorskan oroar sig ändå för min höga puls och att jag är så likblek, så dendär grejen i handen lämnas kvar, ifall jag ännu behöver dropp. Även en misstanke om magsjuka nämns och att vårt rum i så fall måste sättas i karens.

 

Kl. 05:30 Jag envisas ändå att sitta i rullstol när vi förs till vårt familjerum (det sista lediga familjerummet!), fast jag hade haft alternativet att rullas med sängen dit. Ännu på avdelningen kommer barnmorskan och berömmer mig för min prestation och att jag nog har en hög smärttröskel (fast jag lite skämdes för den under syendet). Känns bra att höra det.

 

 

Under våra dagar på sjukhuset följer man med Bouncy pga infektionsrisken efter att vattnet gick så tidigt och mig, pga misstanken att delar av moderkakan fortfarande finns inom mig. Allt verkar dock okej och redan på tisdagen får vi åka hem.

 

Summa summarum: Tyckte inte själva förlossningen var så jobbig, fick i varje fall ingen trauma för den, eftersom den sist och slutligen gick så snabbt. Hade bara inte räknat med att man kan må sådär illa i så lång tid. Sömnlösheten och tröttheten var nog även säkert ett av det tyngsta, som säkert även bidrog till att det gjorde så ont. Det blev ju inte heller bättre av att andra natten på avdelningen var en riktig liskojen yö, varken Bouncy eller någon annan av bebbena på avdelningen sov. Men redan natten mot tisdagen var bättre, säkert delvis pga tutten, som Micko smugglade till avdelningen...

 

 

Hoppas ni orkat läsa denna roman och fråga bara, om det är något ni undrar över!

Kommentarer (8)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Jag läste (förstås läste jag) med tårar i ögonen (av lycka för er) och nu känns det lite som om man skulle ha varit med som en liten pörriäinen i väggen. Tack för att du dela!
wonderland14.02.13 kl. 18:38
Åh, sötis! Kiva om det intressera.
14.02.13 20:28
Vitsi du är en kämpe! Det är faktiskt som om man fick vara med på ett hörn som wonderland säger :) Jag skulle inte ha klarat av att må illa och spy och föda barn, det skulle bara inte gå. Bra fixat!
fua14.02.13 kl. 20:42
När jag tänker efter är det inte så konstigt att just jag skulle spy under min förlossning, reagerar alltid med magen och en av orsakerna t.ex. att jag minskat på alkoholen betydligt att jag mår så himla illa dagen efter, av mindre mängder också. Men visst tog det på krafterna...
15.02.13 18:15
Vad intressant att läsa! Och kiva att höra om någon annan som inte heller fick trauma av förlossningen. Alla har tittat konstigt på mig när jag nästan genast efteråt sa att det inte alls var så hemskt :) Jag hade likadana drömmar som du innan vattnet gick! Vet inte hur många gånger jag var uppe den natten för att försäkra mig om att vattnet inte gått. Sen på morgonen när jag steg upp, utan en tanke på fostervatten, så flödade det!
Nina14.02.13 kl. 22:16
Jo, minns när jag läste på din blogg att vattnet gått att det lät så identiskt mitt fall och därför skrev jag att se till att sova, om du bara kan! Men sen gick det väl lite snabbare för dig?
15.02.13 18:17
Jag hade motsvarande erfarenheter - krystningsskedet hade jag väntat mig att det skulle vara mycket värre, men istället tyckte jag att det var jättehemskt när moderkakan skulle ur. Och de där femveckors blödningarna efteråt hade jag inte riktigt fattat att skulle komma heller... Men i det stora hela så var det lättare än väntat!
anna15.02.13 kl. 11:39
Jo, att man är så svag och blöder så mycket pch så länge efter en vaginal födsel var jag inte heller förberedd på, kanske för att jag är omringad av en massa kejsarsnittfall som haft det ännu värre efter förlossningen.
15.02.13 18:18
Läste också trots att jag hört en hel del live. Alltid intressant och spännande. Är fascinerad av att du kommer ihåg så mycket. Kanske jag oxå kom ihåg förr. Men nu då jag tänker efter minns jag inte så detaljerat. Roligt att du har din story nedskriven. Jag skulle ha ÄLSKAT att få läsa en sånthär historia innan jag åkte in till förlossningen. Det skulle ha varit härligt att ha sett bilder och fått läsa. Det var det förstås nu oxå, men då skulle jag gärna ha vetat mer. Jag tänkte på det där som folk skrivit i kommentarerna, att det är skönt att höra om någon som inte blivit traumatiserad. Det tycker jag med. Verkligen! Det är sällsynt...på nåt vis. Eller de normala, vanliga historierna (med sina små specialgrejer: illamående, ont på ena sidan, lång väntan...vilja jag inte underskattar på nåt vis eller tycker att låter på nåt vis sympatiska) får inte alltid utrymme. De som är med om kämpiga eller väldigt annorlunda o avvikande förlossningar tar ofta över, på nåt vis. Jag var egentligen inte traumatiserad efter första gången, trodde jag. Men när det närmade sig igen, andra gången, märkte jag att jag egentligen hade ångest. Det var konstigt. Inget värre hade ju hänt. Och nu är jag bara småsur på hur man kan bli behandlad och förbisedd på de där ställena om man har otur. Allt det andra är ju över och jag har överlevt. Det kunde ha varit så mycket värre. Måste också lyfta på hatten för dig som först spydde o sen orkade föda. Strongt. O vilken liten gullunge ni fick. Sötisen.
Micko15.02.13 kl. 14:25
Jo, har varit så tacksam för några förlossningsberättelser som mina medbloggerskor (bl.a. Naja, Muffins och Hannah) delat med sig, så därför ville jag också skriva min berättelse. Även för att jag skulle minnas det i framtiden (började nämligen märka att jag redan glömt många detaljer, Pandan fick hjälpa mig med minnet). Och jag förstår att du var traumatiserad, det hade jag också varit om jag upplevt det du upplevt. Och vad vet jag, kanske jag också får någon trauma av denna förlossning sen om Bouncy en dag får syskon? Man kan aldrig veta. Men just nu har jag bra fiilis efter det.
15.02.13 18:24
Woooow you're an animal woman! På ett bra sätt, hehee! Så bra kämpat! Och härligt att höra att det inte blev några traumor av förlossningen. Konstigt... före jag själv hade fött ett barn så tyckte jag det var hemskt att läsa förlossningsberättelser. Fick liksom dåligt att vara och var säker på att jag då inte ska föda något barn. Men nu efteråt så känner jag inte en alls likadan känsla då jag läser dem.
http://muffinaround.com15.02.13 kl. 21:01
Jag tycker också det är sååå intressant att läsa andras uplevelser, spec. nu när man been there själv. Och vetdu, det va faktiskt tack vare din förlossningsberättelse som jag fattade att det känns som skitbrått när bebben vill komma ut... ;)
17.02.13 00:59
"Kul" att läsa, så kul som det nu alltså kan vara att föda menar jag. Håller med tidigare kommentatorer om att det är kiva att läsa en mer normal förlossningsberättelse och inte bara horror and gore. Pointsit sulle! Folk har börjat fråga mig allt mer detaljerat nu om jag är rädd för förlossnngen. Det är jag nog inte ännu, (för långt dit tror jag). Inte ser jag nu precis frammemot det och visst finns det sånt i din förlossningsberättelese också som verkar jätte tungt, men all in all verkar det ju ha framskritt bra.
Jooles17.02.13 kl. 12:04
Jo, jag tycker också att fram med de lite mer "normala" förlossningsberättelserna, spec. när det finns så många som lider av förlossnigsrädsla (jag hörde inte till dem).
17.02.13 13:30
Wow! Du är faktist en kämpe. På grund av min längtan efter egna barn läser jag alltid folks förlossningsberättelser (dumt eller realistiskt?) o förundras över styrkan i dem. Grattis till lilla tösen!
Kairi18.02.13 kl. 10:12

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin