2013 in a nutshell

01.01.2014 kl. 22:30

Tycker denhär videon beskriver ganska bra hur mitt 2013 sett ut:

Bröllopsfotot var ju inte precis aktuellt, men det passade in dit ändå, tyckte jag. Gillade speciellt pärmbilden, som valts helt random bland mina instagram-foton: fritterade bananer och glass på nån kinesisk restaurang, haha!

Jag ser hela 2013 som en människas första år. För i januari föddes ju Bouncy och så har jag på nära håll fått följa med hur detta underbara mirakel utvecklats, vilket är helt helt obeskrivligt fint. Det sker ju så mycket under det första året att det känns helt ofattbart hur mycket som kan hända åt en liten, liten människa.

Men sen är jag lite inne på samma linje som Anne Hietanen. Fick lite ångest när en efter en av mina Facebookvänner - speciellt sådana som varit i samma situation som jag - skrev hur 2013 varit det mest fantastiska år någonsin. Och jag känner inte alls lika. För samtidigt som det varit ett av de mest underbara åren, har det nog varit ett av de tyngsta.

Ok, för 10 år sedan gick jag igenom en depression och vågar nog påstå att det var ett tyngre år, eftersom det inte fast just några positiva inslag eller ljusglimtar i det året. Nu har jag ju haft lyckan, en underbar, trogen man och ett barn som låtit oss komma relativt lätt undan med sitt goda humör och sina sömntalanger, och som vi dessutom älskar så innerligt mycket.

Men samtidigt har ju Bouncys ankomst vänt upp och ner på allt, man har liksom fått börja om från början på ett sätt. Och det är en himla stor utmaning för en människa som jag, som gillar att ha ett kontrollerat liv med rutiner och system. Jag har ibland nämnt, att jag varit projektledare i vårt förhållande och plötsligt blev jag projektledare för tre personer (bra att jag i alla fall har en utbildning för det, haha)! Plötsligt fanns det även oväntade spänningar i vårt tidigare harmoniska och roliga förhållande och jag håller nog med om den saken att förhållandet måste nog vara i ganska bra form innan man ens funderar på att skaffa barn. För babyåret är inte lätt. Igår konstaterade vi faktiskt med Pandan, när vi vid 12-slaget stod på balkongen och såg på fyrverkerierna, att vi klarade det här året och älskar fortfarande varann. Och till min tröst har jag även fått höra att det blir lättare när barnet växer och livet stabiliserar sig. Det tröstar verkligen.

Dessutom är jag en person som spänner himla mycket för nya situationer då jag förväntas klara av att göra något jag inte har erfarenhet av tidigare. Kan ni förstå hur många nya situationer ryms in i ett babyår? Typ varje vecka en ny fas. Sommaren känns så här i efterhand som om den gick i en enorm dimma, precis som graviditetssommaren innan, så där hoppas jag verkligen på en förändring. Det enda jag känner att jag gjorde hela sommaren är att jag gick långa vagnpromenader, that's it.

Jag känner på ett sätt att jag inte gjort NÅGOT under hela året, förutom varit mamma. Och det blir ju lätt så, jag förstår ju att det är helt naturligt, och alla gör ju på sitt eget sätt. Men när man läser t.ex. Karins blogg, där lilla Märta hänger med på alla evenemang, och fast jag inser att det inte alls hade funkat med Bouncy, känns det plötsligt att jag bara ugglat hemma hela året. Och det måste vi få en förändring på. Och jag tror att vår resa om några veckor kommer att göra så bra åt oss alla tre.

En grej jag ändå är stolt över är att jag tog tag i saken och sade upp mig från mitt jobb. Planen var att jag nu skulle vara öppen för nya utmaningar och äntligen inse vad det egentligen är jag vill bli som stor. Men liksom när skulle jag hinna tänka på sådant?

Planen är att börja söka jobb aktivt (har ju nog redan satt iväg några ansökningar, med lite halvenergi. Svaret var naturligtvis nej tack.) i år, men hur det ska lyckas med en aktiv toddler i huset är mig lite oklart. Har ändå tänkt att Bouncy ska vara hemma så länge jag är hemma.

Vi får se, vi får se.

Best moments on Instagram 2013 from Catten on Vimeo.

 

 

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
När jag läser dina texter så känns det som du är ganska lika som person som jag. Efter att ha läst vad du skrivit om högkänslighet så tror jag att jag också har lite av det i mig.

Jag avundas också folk som kan rouda sina bebisar vartsomhelst. Jag vet inte om det är jag som stressar eller om det är Kevin som är som han är, men det brukar inte vara så njutbart. Fast under Kevins första månader, när han inte hade någon rytm så hade vi nog med honom till några sommarfester och så. Men sen när vi var tvugna att börja köra på med rutiner och sömnskola så slutade det "fria livet" (hah!). Men det är mycket bättre så här, dels är det bättre för Kevin eftersom han är en rutinbebis men också för oss föräldrar som får sova. Snart är våra små så stora att det igen blir lättare att fara till ställen. Redan nu känns det faktiskt lättare när man inte behöver så mycket grejer med sig och så. Men fortfarande är ju Kevin helt okontrollbar när vi är någonstans (springa runt, klättra etc). Men det känns som han snart börjar vara mogen för lite kuri när han börjar fatta saker. Vet du, vi ska lära honom gå brevid vagnen och bete sig i butiken... och sådant :D

Oj det blev en maratonkommentar.

Hurdant jobb söker du muuten? Så man kan hålla öronen öppna.
http://muffinaround.com02.01.14 kl. 09:31
Ljuvligt med maratonkommentar! Vet du, jag har tänkt helt lika när jag läst dina texter, igenkänningsfaktorn är stor. Reagerar bl.a. på kommentarerna du får när du oroar dig för dagisstarten, att allt kommer att gå så bra, för sist och slutligen är det ju ändå du som känner ditt barn bäst. Det är ju ganska logiskt att vår personlighet/högkänslighet går i arv också, Bouncy var iaf så superkänslig för överraskande ljud som glas som klirrar på café, nån rullakko som körde förbi osv så det va int kiva för nån. Det sku va kiva att nåt tag träffas o sådär med ro få tala om dessa grejer. Gällande jobb: söker främst nu inom media-/kulturbranchen, är inte så noggrann med vad arbetsuppgiften är, bara det är nåt jag klarar av. Jag är jävligt bra på musik, det vet jag, men chansen att hitta ett jobb med det är ju ganska minimal. Men inte omöjlig! Så du ska absolut hålla öronen öppna! ;)
02.01.14 12:11
Det där med bebisar är så olika, jag inser nästan varje dag att vi är så lyckligt lottade med Kisens temperament. För det mesta är han så jätte snäll och lättskött. Fast det är ändå inte alltid så bra, för eftersom han är så lugn så har han, lite oförtjänt, fått rykte som lugn och lätt i sina bägge släkter. Fast han är lugn och snäll så är det ju som du skriver en sån utmaning att få allting och fungera i vardagen. Inte är det ju så att man bara kan ligga i sängen och spotta i taket och tro att pojken kommer att vara nöjd och glad, vi jobbar hårt för att han ska få utmanande program etc. Visst underlättar det absolut att han inte är gnällig eller sjuk (med undantag för vad det nu är för allergi han har), men int sköter han ju sig själv ändå! Därför harmar det lite att han har ett så "fint" rykte.

Men det är nu kanske bara ett irritationsmoment, annars är jag nog jätte nöjd med 2013, åtm nu när bebisen inte längre är inne i magen :D
Jooles02.01.14 kl. 22:13
Jo, detdär kan jag känna igen. Att alla ser bara att Bouncy är "lätt och nöjd" och därför borde jag inte ha rätt att vara trött eller klaga på något eller våga påstå att hon är gnällig. Argh! För det är ju just som du säger: hon sköter ju inte sig själv precis.
08.01.14 23:23
Jag ska definitivt hålla öronen öppna. Och visst, det skulle vara kul att träffas och tala lite. Och jag har faktiskt inte tänkt på dendär högkänsligheten som går i arv. Kevin är ju rädd för höga ljud... Hmm...
http://muffinaround.com03.01.14 kl. 10:04
Vi måst ta o kolla med eventuell dejt här på vårvintern! Bouncys känslighet för höga ljud har lite gått om, men fortfarande kan hon ju reagera på helt konstiga överraskande ljud.
08.01.14 23:24

Fd Stadin flicka, nuförtiden DJ Esbobo.
Tvåspråkig, sångglad, språkintresserad musikdiggare som bor i Esbo med man (Pandan) och barn (Bouncy).
Försöker lära sig spela ukulele och har en svaghet för Eurovisioner.

Arbetssökande, goda tips tages gärna emot!

catten.ratata(a)gmail.com

Gilla Catten på Facebook


Martti (2010-2014), som under fyra år var en kär familjemedlem.


Min andra blogg: Oravahuone

iLike:

 

Follow on Bloglovin